Aftonbladet – 7 september 1852, sida 2

tjensternas utmärkande egenskaper. Som min egen uträkningskonst dertill vågar lägga öfverseendet, så tvekar jag ej att för er framföra mina, bekymmer och söka visa råd af er. Tillfället att kunna visa er mitt deltagande skall alltid med nöje omfattas af mig, också om jag icke förmår uppfylla er förväntan. Så hör mig då. Krigets olyckliga gång tyckes alltmer förbittra nationens och de mäktigas sinnen. Man säger till och med att hotande rykten skulle begynna sprida sig, och att general Lewenhaupt har fruktansvärda fiender bland sina fordna anhängare. Uppvext i Lewenhauptska familjen och tillhörande densamma med både slägtskapens och kärlekens band, erfar jag dess sorger som vore de mina egna. Men icke nog med detta, har min bror, min enda älskade bror, fått det infallet att under dessa sorgliga förhållanden begifva sig till hären, till denna här, som endast utmärkt sig genom fiendtlighet inom sig sjelf. Jag kan icke beskrifva hvilka sorgliga känslor intaga mig vid tanken derpå. Får menniskan lygspa till sidina som ingifvelser från ett högre ursprung? Ni, hvars själ, som man säger, är öppen för sådana inflytanden, ni allena skall kunna råda mig, skall kunns säga mig, om de härar min onkel anför ännu skola kunna skörda ära och min broder lycka. Sådana enskildheter väga så litet på vågskålen af det hela, att menniskan icke bör fästa sig vid dem. Må förnuftet och det rens uppsåtet bestämma den menskliga frihetens handlingar, och individen kan med lugn stå eller falla för den sak han omfattar; ty den gudomliga idgen i densamma skail likväl, med eller utan bang medverkan, frambryta genom nationernas och mensklighetens lif. Om iden Sveriges väl, dess nationella sjelfständighet och rättvisan låta er bror gripa till vapen, då står han sjelf under sin äras och gin lyc: