Aftonbladet – 6 september 1852, sida 3

som stör lugnet och ordningen eller hvad som hotar den personliga säkerheten — då kan en så godtycklig och egevmäktig myndighet vom polisens icke längre af samhället tolereras; ty den är då ieke blott till sin princip förhatlig utan äfven till sin verksamhet skadlig elier, lindrigast sagdt, onyttig. Dessa och dylika reflexioner ha framkalats hos insändaren, hvarje gäng hans öra nätts uf de oljud, af det skräl, af de högljudda skällsord och svordomar, af de mängahanda bullrande uppträden och oordninger, som redan alltför länge och opåtaldt fått ega cum och väcka oro och förargelse hos stilla och lugnälskande medborgare. Svärligen torde någon stad i veriden numera kunpa uppgifvas, der i förbällande till befolkningens storlek polisen uppbär större löneanslag och der lugnet och säkerbeten mindre skyddas in i Stockholm. Förut har visserligen Götheborg varit beryktadt för sina många oroliga uppträden och kravaller samt för den lägre befolkningens obändiga lynne; men en nitisk och energisk polismästare har der vetat att, liksom med ett enda slag, krossa lusten för oskick och oordningar, så att denna stad numera kan citeras som ett föredöme för hvilken annan som helst inom Sverige. När skall Sveriges hufvudstad få glädja sig ät nägon rioga förbättring i det närvarande oskicket? Hvad som nu närmast gifvit anledning till dessa rader, är ett uppträde sä vidunderligt, att det gränsar till det otroliga. Förliden fredags afton arrestecade en polikonstapel i Strömparterren en person i följd af oregerligt eller oanständigt uppförande. Nägra unga sjömän eller handtverkslärlingar i hans sällskap uttryckte sitt ogillande öfver ätgärden genom hvarjebanda oljud och oskickliga utmaningar, hvarmed de fortsatte hela vägen inät staden framät Stadssmedjeoch Vesterlänggatorna. En mängd personer, nyfikna att höra anledningen till det alltmer larmande appträdet, infunno sig, hvarigenom samlingen snart ökades till en ordentlig folkskockning. I stället för att, sin pligt likmätigt, taga de 6 å 8 fridsstörarna senast i förvar, äsäg polisbetjeningen med det orubbligaste lugn och den likgiltigaste overksamhet, huru samlingen ökades steg för steg till 10, 20, 50, 100, 200 0. s. v. När de unga skrikhalsarna, emellertid, med öfverraskning funno sig utgöra medelpunkten i en så stor folkskock, växte naturligtvis deras kurage och lust att stoja alltmera. De tycktes likväl vara i förlägenhet, huru de nöjsammast skur:e kunna underhälla sitt publikum: än ropade de ettlefve för Gustaf Wasa på Riddarbustorget, än uppvaktade de Prestgatans mamseller med dundrande appläder o. s. v. tills ändtligen vederbörande mötte bopen på Jerntorget, der den harangerades på det mest artiga sätt och ombads att ätskiljas och gå hem. Denna anhälln efterkoms af de numera vid uppträdet uttröttade. Men äfventyret hade iallmänbet aflupit så angenämt, att man beslöt förnya det. Detta skedde också bäde den följande aftonen och i gär; och är lyckan god, hoppas man att ännu en rund tid skall ga förbi, innan alla deliagarne i oväsendet hunnit biifva uppledsna dervid. Emellertid inträffar här, säsom allestädes, att personer ur det sämsta slöddret begagna tillfället att utöfsa sin kitslighet eller sitt hat, så att nägra fönster blifva utslagna, dörrar sönderbrutna 0. d. Deri får man finna sig och tacka Gud att senting värre händer. Det är vackert och lofvärdt att en myndighet, sädan som polisen, med Iugn och mildhet sök och förekomma oordningar och tanklösa upp nen när mildheten och den vänliga uppmaningen mö tes med det tydligaste hän och den uppent nad, då är tid att skrida in med allvar heldre än att lita det gå derhän, att man tv anlita den härähändta militirmakten