Aftonbladet – 4 september 1852, sida 3

vemod, som är den nordiska hösttomroaren så egen. Skuggorna föllo Jigga och vattnen jemnade sin böljande yta vid de pauserandd ljuden af vindens bortdöende toner. Väl sort lade ännu dagens oroliga lif, friskt och bull! rande i den lugna aftonen, lik en stärk ströms ådra i en stilla sjö, men bullret nådde icke den lilla fristaden på Söder. Inom det bögå planket och gröna häcken hade all den ma: teriella sträfvans missljud upphört. Då Nathersel dit anlände fann han dess egare sys: selsatt i en aflägsen del af tridgården meå sina blommor, hvilka han älskade att sjelf ansa och hvilka i den vises öga voro hieroglyfer på det stora skapelsens zoonument, hvilka telkåde många underbara hemlighete; till. den outgrundlige mistarens ära. Utan att störa betraktaren och utan att af honom varseblifvas, styrde Nathanael sina steg till Iusthuset, der han intog den Illa fördolda plat: sen bakom de: chinesiska jalousierna, hvilkå vi förat beskaifvit. Här öfverleranade han sig åt alla de känsfor och intryck han nyss erfarit.och hvilka engambeten och ugnet bör återupplifvade till deras första kraft, EmeHertid väcktes naturbeträktaren från sins sysselsättningar af bullret af en vagn, rullade in på gården, Trädgårdens högre lige lemnade en temligen fri öfversigt öfver denna. Mellan stammarne af de lummiga träden varseblef Svedenborg fyra svart hästar, 1 spann, framför en wienervagn med nedfslld suffiett, hvari tvenne damer sutto. Denna oväntade syn öfverraskade bonora; men lika bildad ver!desom velterskapsman, lika hemmastadd i det högre sötskapslifeeta kretsår gom i de lördag somfand, gick han, mec gin. milda, fryntliga vänlighet, sina göster til möte. Af förgorna i betjeningens Hvre igenkände han först att de måste tillhöra Lewenbaupiskahuset, IHan hade icke hunnit fram