Aftonbladet – 3 september 1852, sida 2

blef frisk friade jag och erhöllhennes ja.! Vid samma tid. dog en gammal faster och lemnåde mig ett litet vackert arf. Jag gifte mig. Min makas anspråk voro ringa. Med det erhållna-arfvet och en befattning; som jag lyckades vinna i den lilla staden, såg jag mig försätt i ett välstånd, som lemnade mig in genting öfrigt att eftersträfva, Men nu var det mera omöjligt än någonsin att upptäcka hvad som låg mig på samvetet, Jag var make och fader, Mitt namn tillhörde min familj; dess obefläckade renhet var dess ära, Jag bad Gud hvarje dag om tillgift för mitt brott, medan kärleken till mina älskade gaf mig styrka att bära medvetandet deraf. Dock har jag hållit min hand ren från förskingrandet af de tillgripna -redbarheterna, Ingen enda -dukat är använd, ingen juvel för-såld; allt finnes ännu fullkomligt i samma skick, som det var i sin rätta egares hand. syÄr det möjligt? utropade baron Joachim. vEfter så många års förlopp ! Jag anför blott. den döendes ord,, sade Josua. Och hvad har blifvit af dessa dyrbarheter? Josua höjde smärtsamt på axlarne. ; sTillåter ni mig fullfölja? Allenast utan uppskof.v Den döende fortfor: Jag kar under hela mitt lif sökt. en vän, till hvilken jag skulle kunna förtro mig, på hvars bjerta jag skulle kunna lägga omsorgen att godtgöra hvad jag brutit, och på hvars redlighet och tystlåtenhet jag i lika grad skulle kunna räkna. Min egen misstro eller den sällsynta oegennyttan i vänskap lät mig alltid söka förgäfves. skör några dagar sedan träffade jag bär i staden på ett värdshus en af mina fordna kamrater i grefvens tjenst, hans förste kamI martjenare, Vi voro båda resande och. hade, i brist på utrymme, blifvit inlogerade i samma jrum. -Oaktadtde många. år som förflutit sedan vär förra bekantskap, började vi smånin: