Aftonbladet – 1 september 1852, sida 3

der detta träffasmitt öra af ropet: Borti! bort! Ni är min mördare!, Jag tog en lampa, tom jag påtändt, i-handen och rusade in. Der var mörkt. Jag ser presten stå lutad öfver den sjuke och hålla sin hand öfver hans mun såsom för att hämma hans rop. Vid mini åsyn ryggade han: något tillbaka. Den sjuke! fattade mig vid-armen och ryckte mig till si med styrka. Blif-qvars, ropade han, blif; jvar och öfvergif mig ickel, Jag betraktade: presten och fann en viss likhet mellan hang anletsdrag och. den..unge mannens, som jag; nyss sett lemna den sjuke. Jag vet ej af hvad anledning, men jag anade att något förräderi här föregick och jag sade till den andlige: Den sjuke tycks icke vara stämd för mottagandet af edra tjenster, vore det ej bäst att lemna honom åt sig sjelf eller åt en läkares vård, tills anfallet hunnit lägga sig? Den förmente presten log på ett hånfullt sätt och svarade med ödmjuk röst: Jag känner hvad mina heliga pligter bjuda och behöfver minst lära det. af dig, otrogne israelit. , Jag tviflar icke på er fromma öfverlägsenheto, svarade jag, men er heliga ödmjukhet kan troligen icke dölja för er, att er närvaro plågar den sjuke och att han i första rummet skulle önska att vara den qvitt.n Han yraro, sade presten, och i ett sådant tillstånd får man icke tillräkna honom hvad han säger och företager sig.n Så mycket öfverflödigare synas mig edra åtgärder här.s Aflägsna er!s befallde :presten med gravitetisk åtbörd och en vredgad uppsyn. Den sjuke fattade krampaktigt min hand och sade: å : Blif qvar! Jag förlåter honom i Jesu namn! Men lemna mig icke ensam med honom ! , Ni hör hans önskan, anmärkte jag. Det tillhör mig att ostörd;:.bereda honom