Aftonbladet – 1 september 1852, sida 2

ly upptäckt af insekter sasom orsaken till potatissjuka och ett nytt botemedel. Vi låna ur Galignanis messenger, följande ref, författadt af en jordegare i grefskapet Wicklow, som är en utmärkt agronom. Det är nu omkring sju är sedan potatissjukan vörjade sina bedröfliga härjningar här i landet. Mänga orsaker. hafva blifvit -uppgifna och många votemedel föreslagna, men huru motsägande och stillfredsställande hafva ej resultaterna varit! Den eori som: för närvarande -har mesta anseendet, är atmosferens inflytande, emedan sjukdomen oftast ins finner sig i fuktig och qvaf väderlek, sädan vi ofta hafva denna tid på året, hvilken affekterar de saftisare plantorna, under en viss period af deras vextlighet. Och likväl äro de som försvara denna äsigt ofta i förlägenhet för att förklara, hvarföre på samma fält eller i samma fåra det ena ständet är ansripet, men icke det andra, den ena varieteten god den andra dålig, den ena god pä A:s fält men dålig på B:s och tvärtom. De första symptomerna . till sjukdomen äro alltid smä svarta fläckar på bladen, liksom om nägra droppar gift fallit på dem, liknande de af en asphas förorsakade prickarne på bladet af det vilda fikonträdet (sykomoren), och alldeles olika dem som förorsakas af vinden eller frosten. Dessa fläckar tillvexa på kort tid; stjelkarne blifva svarta och gifva en obehaglig lukt, och: slutligen visa äfven rotknölarne tecken till förruttnelse. Dä är bot omöjlig, det enda att göra är att använda dem sä vidt de duga. Dessa fläckar på potatisen förorsakas af insekter. De komma omkring medlet af Juli, säsom jag tror om natten. Man har på mänga ställen anmärkt att sjukdomen flere är kommit på samma eller nästan samma dag: huru mänga foglar och insekter göra så? De komma först vanligen parvis, och finnas på undre sidan at bladen, på de ofvannämda svarta fläckarna, men de äro svära att anträffa, ty dä man rörer vid bladet springa de undan med sådan hastighet och sädan styrka, att ehuru de äro nästan oskönjbara för det obeväpnade ögat, kan ett skarpt öra urskilja ljudet at deras hoppande rörelser. På nägra få dagar tillväxa de i storlek, och lägga sina ägg, som äro hvita och spetsiga mot ändarne; derefter skiftar honan färg, frän ljusgul till nästan hvit, och dör. Jag har funnit många af deras skinn, fullkomligt bibehällande sin skapnad. Ögonen äro nära spetsen af hufvudet och ganska mörka till färgen. Snart finner man ungarna i stort antal krypa öfver hela plantan, isynnerhet stjelken; men de äro nu mycket mindre fallna för att hoppa undan än i början. Somliga dagar kan man röra vid dem, utan att de flytta sig. Jag försökte mänga medel att utrota dem, rökningar med svafvel, tobak o. s. V., men med föga framgäng. I sjelfva verket kan ocksä en kur här endast hafva något värde i den mån som den lätt kan verkställas. Likväl fann jag af den omständigheten att de läto så lätt rubba sig och att man äfven med ett lätt vidrörande kunde döda dem, att svårigheten på ett enkelt sätt kan afhjelpas. Jag satte nägra lätta granqvistar vid ändan af hvardera svängeln på er pinnharf, som jag satte i gång och sopade på detta sätt två hvarf öfver potatesständen; arbetare följde efter, som utströdde frisk, osläckt kalk, 2!7, burrels per acre, hvilken dä plantorna ef-: ter sopningen lågo nästan flata, kom i beröring med undra sidan af bladen, der insekterna voro. Tusental af dem nedsopades med deras ägg af granqvistarna och begrafdes i jorden eller krossades af harfpinnarne. Om nägra af dem ännu finnas qvar efter tvä eller tre dagars förlopp, kan sopningen förnyas, endast potatisständen äro torra. Granqvistarna få icke vara så tunga att de afbryta stjelkarne, men tillräckligt tunga för att böja dem ned. De ätertaga amnom kort sin förra ställning. Jag har ansett det vara min skyldighet att i detta afseende vända mig till regeringen, och anhälla att vetenskapsmän få i uppdrag att undersöka dessa insekter, och jag har haft den lyckan att hans excellens grefven af Eghiton omfattat min plan med bifall, men då nägot dröjsmål nödvändigt måste inträffa, har jag ansett det riktigt att på en gäng gifva allmänheten del af min plan, på det landtbrukare mätte genast sätta i verket att sopa bort denna ohyra, emedan hvarje dag förökar fiendens antal och följaktligen äfven svärigheten att utrota ohyran, hvaraf jag äfven funnit nägra på ett exemplar af Solanum E. tuberosum i. botaniska trädgärden vid härvarande college.r