slömskan af mitt lidande, njutningen af mitt närvarande, hoppet för min ålderdom! ... .. Josua. förmådde icke mer; hans röst grumlades, hans bröst arbetade. Förgäfves sökte han fortsätta sin berättelse. Under det hans häftiga sinnesrörelse nekade honom tungans bruk, gick han till sin chiffonier och främtog ett litet skrin, inklädt med ljusblått sammet. Han öppnade en låda deri, hvars innehåll beäcktes af en tunn dyna af samma tyg, och 1å han upplyftade denna visade sig för Nahanaels öga flera medaljonger af guld, innefattande porträtter af ett och samma idealiskt sköna qvinnoansigte, under de olika utveckingsepokerna från den spädaste barn — till den mognade qvinnoåldern. Sådan var hon,, sade Josua, och likväl, hur matt, hur ofullkomligt återge dessa döda målningar hennes lefvande bild. Dettan, sade han och visade det, som tycktes utmärka den sednaste tiden — detta lät jag måla då jag skulle företaga en resa till Cassel. Jag bar det på mitt hjerta som en talisman... O, kunde jag då ana, hvad som var mig förbehållet, att upplefval... Hon är då icke mer?, frågade Nathanael, och betraktade med. obeskriflig rörelse denna gerie af de utomordentligt sköna afbildningarne af en Syster, som han aldrig skådat., 0, gifve himlen att-så vore! Det vore ett ntet mot hvad som är! Hon är vanärad, vansinnig: och — mörderska., Nathanael. ryste. Och det är jag som bär skulden af detta sistnämda: Barmhertige Gud! Hvad har icke jag. att hämnas ?... i Några månader efter hemkomsten från min resan, återtog han, efter en stunds uppehåll, gjorde jag upptäckten af ett brott, hvars fr icke längre kunde döljas. Hennes f aa bade öfvergifvit -henneoch Je surförare anat Berlin.