Hur längt vill ni fresta min medgörlighet? jade Joachim med: halft skämt. I Jag erkänner jag är näsvis, men jag måste; illstå det utan förbehåll; tills målet är hunnet, rerr baron. Då vi höra steg nalkas, måste i dölja er här,, och Josua öppnade en annan; apetdörr, på hvilken icke något fönster fanns. pHvad f—! Vill ni jag skall gömma mig! som en tjuf? Lönar väl hela den upptäckt ni: ernar bringa mig, den olägenhet och oangenäma tvång, ni fordrar att jag derför skall underkasta mig? Det tillhör icke mig att bedöma vigten af edra angelägenheter, och det förundrar mig, L sanning icke, att ni ej tror er hafva något anmärkningsvärdt att här inhemta. Men jag vågar icke destomindre erinra er, att ur det djupaste träsket stiga de farligaste dunster, sådane som nå ända till höjderna och förpesta dem med sin giftiga ånga... Men jag bör nu steg. Det är tid för er att intaga er plats. Baronen tvekade. Ett ögonblick. till och det är för sent. Baronen närmade sig tapetdörren. Men intet buller, ingen otålighet; herr baron! Ni måste i tysthet afbida allt ända till slutet, ni skulle annars svårt blottställa både er och mig. Dessutom torde jag böra påminna er om all obefogenhet af. en öfverraskning. Och Josua visade bärvid på en stark regel på tapetsidau af dörren. Är detta en snara?, sade Joacbian. En snara!o ,upprepade Josua med lätsad förvåning. .Mot-er? Och i hvad afsigt? Och under sådane förhållanden skulle väl jag göra er uppmärksam på mina fördelar?, Stegen närmade sig, tiden för alla öfverläggningar var tilländalupen. Baronen ber trädde sitt gömställe; :