BREES ende myntväsendet och den offentlighet som i dylika ; ärender numera är stadgad, synes gifva skälig anled-! ning till den förväntan, att sädane ätgärder, som föri anledt dessa myntförsämringar, icke för framtiden ;! böra befaras. Det tyckes dock, i hvad fall som helst, icke finnas giltigt skäl att, under förutsättning af en: dylik händelses möjliga inträffande, bibehålla omförI mälde beskattningssätt endast för att då kunna vinna , en deremot svarande förhöjning i skattebeloppen, som likväl blott skulle drabba innehafvarne af så kallad skattskyldig jord. Dessutom blefve äfven anspråken i sådan syftniog bevarade genom föreskriften, att grundskatterne, efter den föreslagna förändringen, alltid borde utgöras med belopp motsvarande deras silfvervärde efter. 1830 års myntbestämningslag. Men om det är ovisst, huruvida nägon stegring af skatterne genom förhöjda varuvärden kan komma att in-l. träffa, är det deremot, på sätt i det föregående är visadt, alldeles ostridigt att om nuvarande persedelskatterne bibehällas, de som äro kronan behällna, för så vidt de utgöras at spanmäl, blifva betydligen till-: ökade så snart den beslutade förändringen uti markegängssättningen kommer att vidtaga. Detta synes mig emellertid utgöra en skällg anledning för del. skattdragande att begära att, i sammanhang med berörde förändring, få sina persedelskatter förvandlade till penninge-ränta, lämpad efter hvad de, enligt hittills följde beräkningsgrunder, för närvarande utgöra, belst de skattskyldige ändock komma att, i följd af den nya markegängssättningsmetoden, för den kronan behållna tionden erlägga högre lösen än tillförene. Vid fråga om lämpligheten af den föreslagna förändringen förekomma derjemte åtskilliga andra omständigheter, som torde böra tagas i öfvervägande. Det synes väl vid första påseendet, som en persedelskatt skulle vara rättvis, emedan om skattepersedlarnes lösen stiger, sådant förutsätter ökadt pris ä jordens produkter, men vid närmare öfvervägande torde omdöI met blifva belt annat, enär då förhöjning i spanmälspriserne inträffar, sådant är en följd af dälig skörd och säledes, om skatten är bestämd i viss spanmälsqvantitet, den under missväxtår kommer att utgöra vida större andel af egendomarnes afkastning, än under vanliga förhällanden. Genom lösens erläggande efter medelpris för nägon längre tid, jemnas väl det tryckande uti utgörandet af det på dylikt sätt ökade, omas, men tillökningen, uppkommen af nämnde orsak, drabbar dock alltid den skattskyldige lika mycket, fastän fördelad på flere är. Om man förutsätter att, genom hemmansräntornes bibehållande uti persedlar, desamma, i följd af stigande varuvärden, framdeles skulle kunna blifva tillökade, hvilket, som nämndt är, ansetts utgöra hinder för deras fastställande till ett visst penningelopp; så bör ej heller dervid förbises att en dylik fortgäende stegring af dessa skatter endast skulle komma att drabba. den så kallade skattskyldiga jorden i de provinser, der desamma för närvarande äro uti persedlar bestämde. . Länge har klagan blifvit förd öfver tyngden af dessa jordegendomars skattebördor, vid jem: förelse med den öfriga jordens. I detta afseende har väl icke utan skäl blifvit anmärkt, att om än den skattskyldiga jorden i fordna tider blifvit ålagd tyngre onera, än den privilegierade, förstnärvnde jords nuvarande. egare icke kunna anses genom skatternes belopp vara mera lidande, -än innehafvarne af annan jord, enärde olika -egendomarne blifvit förvärfvade med beräkning af de värden desamma efter behållna afkastningen; och säledes med beräkning af deras större eller mindre skattebidrag, kunna ega. Men deremot blifver förhållandet helt annorlunda då skattebeloppet icke är bestämdt, utan sättet för skatternes beräknande bibehälles sädant, att vissa egendomar kunna få sina skattebördor ökade, under det att. de öfrigasblifva oförändrade. Den skillnad; som nu eger rum, icke blott emellan den privilegierade och den skattskyldiga jorden, utan ock emellan jord af sistnämnde natur i vissa provinser, der hemmansräntorne, sedan dessa Pprovinsers förening med Sverige, utgätt i kontant, till bestämdt belopp, och i de öfriga delarne af riket, der dessa räntor betalas efter markegång, skulle således, icke allenast bibehällas utan ock kunna blifva ännu ytterligare förökad. En dylik ojemnhet uti jordbeskattningen inom samma -rike tyckes dock ätminstone päkalla den förändring att om än de olikheter egendomarue emellan, som redan uppkommit, ej kunna afbjelpas, hvilket icke utan svårighet låter sig göra, den enå egehdöomen icke mer än den andra, blifver underkastad en ytterligare förhöjning. Då fråga följaktligen ej är om nägon eftergift af de skatter, som hittills utgätt och efter närvarande förhällanden kunna päräknas, utan blott att äfven för den skattskyldiga jorden fär dervid för framtiden förblifva, synes derföre en sådan ätgärd vara med billighet fullt öfverensstämmande och icke innefatta något förnärmande af statens rätt. Dä klagomälen. öfver jordbeskattningens tyngd, lika mycket härrört af sättet för utgörandet och deraf följande olägenheter, som af sjelfva .beloppet, är det ock sannolikt, att de skulle, ätminstone till största delen, upphöra, om det sednare blefve bestämdt, samt denna -. förändring föranleda en i alla afseenden önskvärd belätenhet å de skattdragandes sida. Det förtjenar äfven att ihägkommas, att det mostånd, som en dylik förändring framkallat, hufvudsåkligen varit föranledt af de indelta löntagarnes intressen och förhoppningar att bibehällas vid rättigheten att disponera räntorne in natura och derigenom kunna i möjligaste mätto uppdrifva lösningsprisen. Men sedan. rikets ständer vid sednaste riksdagen, med bifall till E. Kongl. Maj:ts proposition, beslutat att uppsägningsrätten skall upphöra för blifvaade indelningshafvare och inrättningar med flere, kommer detta, intresse att, till stor del försvinna, och vederbörande skola säkerligen snart inse, att dä de måste åtnöja sig med kontant lösen efter medelmarkegäng, den fördel, som de derefter kunna ega af indelta lösningssättet, om den ens blir någon, ätminstone blifver mycket mindre än den som skulle uppkomma, derest de, utan att vara underkastade besväret och kostnaden för löneuppbörden och olägenheterna af den länga väntan ä medlens inflytande, finge, lika med andra löntagare, direkte genom statens försorg, qvartalsvis uppbära sin aflöning. Slut n. g. UTRIKES. VT hafva 3 Ang emnt tagit danska hlad med