Aftonbladet – 26 augusti 1852, sida 3

SON . . . Det är fremmande att efter 23 års slömska uttala detta namn. Det är ljuft att iterväcka det på dessa läppar, som blifvit stumma för det andra, det älskade namnet dot ... Ett ljud, hälften suck, hälften snyftning afbröt det påbörjade ordet... Med en krampaktig styrka pressade han Nathanaels hand I sin. Då han åter hemtat sig, sade han med en djup allvarlig stämma: Vare det olyckliga namnet Michael Salomon dödt på dina läppar. Förbannad vare din tunga om hon förråder det som mitt! Det skall såra mitt öra att höra dig nämnas med det namn som utgör min vanära!, Er vanära? Josua ryste. Lugna er, min far, ni skall slippa att höra det sorgliga namnet. Sedan min halfmorbror och uppfostrare kallat mig vid min moders namn Ben Rieti, har vanan gjort mig mera bekant med detta, än det som jag af min fader bär., Väl!v sade Josua. Och nu måste jag lemna dig! Vi skola snart återse hvarandra.n 2 KAP. Nathanael och hans beskyddare. På Hornsgatan, på Söder, fanns vid tiden för denna berättelse en liten bostad af så trefligt och landtligt läge, att det tycktes som friden och stillheten invigt den till njutningen af ett kontemplativt lif. Den bestod af ett gulmåladt trähus, uppfördt i enkel sweitzisk styl, med sin balkong och sin veranda. Fasaden låg åt en stor, fri gård, beskuggad af seklers gamla kastanier, och afstängd från gatan medelst ett högt staket, på innersidan skyldt af en ogenomtränglig häck, På andra sidan byggnaden, deremot, låg en trädgård, gom intog det öfriga af hela qvarteret. Gården var gräsbeväxt, men genoraskuren i alla rigtningar af sandgångar, Här spatserade påfäglar, fasaner, perlhöns och dufvor i talrika skaror och plockade korn och andra födoämnen, som alltid af gifmilda händer voro: utströdda på gräset, Trädgården erbjöd en. icke mindre vänlig anblick. Den var ett mönster för sin tids smak och blomsterlyx; hade