Aftonbladet – 25 augusti 1852, sida 3

ifva ärligen nya svärmar, om man så får säga, de jamla stamkuporna i de folkrikare orterna och så unda uppstå derstädes nya tempel alltjemt. — Kyrorna i städerna äro vanligtvis stora och starka. PA andet defeimot ätvensdiv i förstäderna, äro de ofta må och ovaraktiga, sä ätt de merendels inom nägra ir få vika för större och bättre byggnader. . Meränlels byggås de då af tegelsten, få af annan sten; Bland den sednare -befolkningen, äfvensom i städer ch orter af andra och tredje klassen, ära decofta yggda af trä. I allmänhet äro de, särdeles i stälerna, till det yttre sköna och enkla byggnader, ock leras inre gör ett utomordentligt godt och behaglig! ntryck. Träkyrkörna äro vanligtvis täckta med spån, wvitmälade och försedda med torn, som gifva dem tt vackert yttre. Hvad frivilligheten i afseende på syrkobyggnad förmätt uträtta i fristaterna, kan map lömma deraf att t. ex. Boston är 1840 med en beolkning af 88,000 menniskor. hade icke mindre än 85 yrkor, och New-York samma är med 310,000 inneränare hade 159. Kyrkorna äfvensom deras egendom värdas af kyrwovärdar, tvä, tre eller flere för hvarje kyrka. Utan leras bifall kan icke kyrkan upplätas till annat bruk in den församlings vanliga gudstjenst, som hon tillör. I de större städerna öfverlemnas dock meräplels Hillaynen vid kyrkor, som höra till saxoraa kor essiom, Åt en gemensam er Ang af vårdar. 33 ie t. ex. I New-Tork för med de mothedistiske och episkopala kyrkorna. Je nyaste forskningarne angående Nordens äldsta bebyggare och deras efterlemnade minnen. ) Vv. Utom de af Klee anförda bevisen för Ljusufernas identitet med finnarne kunna följande beropas. Alf gamle kallas Finnalf i Fundin Noregr. Att mera civiliserade Finnar bött ifven sydligare i Sverige och att dessa smålingom antagit nordgermanisk nationalitet, intager Munch i Det norske Folks Histöriel: 17, 93,.340. Enligt Fundin Noregr utgjordes ilfheim af Österdalen, hela sträckningen nor; om -Venern och från Götelfven till Raumelfsen. Enligt Adam af Bremen bodde Vermiani och Finnedi emellan Sverige och Norge. tanska märkligt. är,. att Beowulfdikten v. 1155 sallar samma ort delg Finnaland, dels HödIaumernas land, och enligt Munch äro HödJaumarne samma folk som Alferne. Vi ha nämnt, att Finnarne äfven kallades Juner och att skymfordet hund; sabnolikt ursprungligen afsåg Hun, en af den herskande stammen föraktad Finne. Så kan väl ock ämpligast förklaras de gamla sägnerna om undar, som varit konungar i Sverige. En st dessa sägner är särskildt anmärkningsvärd ;enom de alternativer den uppställer. Det eter nemligen, att då norske konungen Eytein slagit under sig tvenne fylken, satte han konen Anund till deras konung; men sedan olket mördat denne, betvang han det å nyo ;ch gaf det att välja antingen det ville ba ans träl Thorer Faxe eller hans hund Saur ill konung. Denna framstöllning härrör sanvobkt-från en yngre redaktion af en: missförstådd fornsägn. För att straffa folket, synes ungen ej velat ge det en höfding af den förnämsta stammen, Åsarnes och Männernas, utan antingen. af: Finsk. (Hun): el er jötnisk (Träl). Att Träl eller Troll ursprungligen är likbetylande med Jette, Jötne, Göt kan ses hos Subm: sOm Oden, sid.: 236. och i Geijers Häfder, sidd. 407, 423 (gamla upplagan). Götarne kallades af Vandalerna för Truli. Att norska bönderna ansågo för en skam att få en koaung af götisk eller jötnisk börd visar sig af Inges-: saga hos P. Claussön. Norske Hirdskraaet bjuder, att de som äro af Troll-slägt (Jötnar, Götar) ej må. bekläda hedersposter vid hofvet. Det heter också i sången: De Jarlar eger Oden, Som ä valplats falla; Thor eger Träla-slägten. Med denna Träla-slägt förstås Götarne, som irsprungligen dyrkade Thor. De synas först sednare ha blifvit Odinsdyrkare. I Bråvaflaslaget bräcktes Götarnes makt och de förloråde småningom sin nationalitet samt sammansmälte mer och mindre med Asarnes och Mänmernas. segrande stam. Detta nederlag framställes såsom i betydlig min beroende at Odens svek, i krigsöfversten Brunes skepsad. Sedan de sälunda för segrarne småninsom försvunnit såsom fiendtlig star, så att utom fursteslägterna manej kunde skilja melan Götar (Jättar) och Männer; förlades Jätarne till och med af sina egna afkomlingar. efter hand dels i bergshälor (bergjättar), dels id Ishafvets ödsliga stränder (Jotunheim). öfter kristendomens införande antogo Jättarne sarakteren af representanter af hedendomen i ulmänhet, och sedan de lärde under medeliden börjat grubbla öfver ting som varit bade, ippkom småningom den mytiska åsigten, lvargenom Jättarne blefvo endast personifikatioter af naturkrafternas 3) Jötnarne, Jöthunerne eller Jättarne äro i agorna ett mycket obestämdt. begrepp...För å vidt de icke representera rent mystiska be srepp eller naturkrafter, förblandas de ofta ned RBesarne elter Thursarne och Finnarne. Man bar i nyare tider: gjort dem fullt identiska nedsFinnarae: en åsigt som dock ej kan förFör att opartiskt bedöma Jättarnes (Jötnarres) bildningegrad bör erinrar, att de, då krifkovsten ännu ej var känd i Norden, unler det de utgjorde det herskande. olkety ej je fva direkte? efterlemnat något skriftligt vittjesbörd om denna tid, men att deras if och oedrifter isynnerhet äro skidrade af deras bittrate fiender, de aflAsärne anförda Männen ell Henniskorna, med hvilka de kämpade på li 1 30 I I on ATL aan RK AA