Aftonbladet – 25 augusti 1852, sida 2

bilfverstämma ljöd ständigt för mina öron: ack! jag lefde icke mer!n se -IaLäkare, har den vise Menu sagt, bota dig sjelt!v. Detta tankespråk väckte mig plötsligt. Lmedan då franska doktorerne ej hafvå uppfunnit något botemedet mot kärleken; ade jag en morgon till mig sjelf: så vill jag uppfinna ett sådant och sätta ett cHinesiskt namn på denna stora tröst för det lidande Europa -!Om jag kan, tillade jag för mig sjelf, lefvaåtta dagar utan att tänka på mamsell Alexandrine, så är jag räddad: Omöjligt kan jag vara qvar i min kanimarey allt påminner del oms-den otrogna; och dessutom botar ensam: heten aldrigbjertats sår; den förvärrar dem; Promenader utåt landsbygden-äro-ännu farligare. Landet är en stor kärleksorsak. Gatorna,. boulevarderna, teatrarneäro fulla. al qvimor, och orten påminner alltför ofta om individen. Man mäste likväl lefva en vecka i glömska af den otacksamma skönheten. En vecka af oupphörlig glömskal Fo har ingifvit mig. Prisad vare Fo! Paris. ör full af ganska höga monumenter. Jag utvalde fyra af dem. Notre Dames torn, Panthgon, Vendöme-kolonnen och S:t Jakobs torn. Då man betalar några franc kommer man till spetsen af dessa byggnade: som bevakas af temligen medgörliga vaktmäöstare. Jag beslöt att använda mina dagar at stiga uppföre och utföre trappome till dess: monumenter, utan att taga mig någon hvila Likväl, för att afbryta enformigheten af detti uppoch nedstigande, kastude jag mig i er kabriolett då jag kom till Vendöme-torget