Aftonbladet – 25 augusti 1852, sida 2

mr mm rr AA MA HMS al BLVangelisk Kyrkovän meddela vi följande: — Den 29 sistl. offentliggjorde franska Moniteuren en författning rörande protestantiska nationalkyrkans organisation., Förväningen häröfver var sä mycket större, som ingen var förberedd härpå. Ehuru deri innehälles nägot godt, hafva protestanterna ingalunda blifvit belätna dermed. Det är alltid beklagansvärdt, dä en kyrka skall styras administratift (genom den verldsliga makten) säsom hörde hon till den borgerliga förvaltningen. Den vigtigaste punkten i den nya författningen är nemligen inrättningen af ett centralråd.s Detta räd, säger författningen, representerar (föreställer) kyrkorna inför regeringen och statens öfverhufvud. Det sammansättes för första gängen af inflytelserika protestanter, som utnämnas af regeringen, samt af d2 tvä äldste kyrkoberdarne i Päris.. Centralrädet är alltså iklädt högsta ledningen af protestafitiska nationalkyrkan, och des medlemmar utnämnas alla af regeringen. Huru är här den protestantiska kyrkans frihet bevarad?, En äntian författning (fy författningarne äro oräkneliga under dessa sista 4 månaderna) har äter upplifvat de gamla lagarne angäende religiösa och andra sammankomster. Ingen sammankomst af mer än 20 personer, sä vida afsigten är att samlas på vissa bestämda dagar, får ega rum utan öfverhetens bifalt, och den som länar sitt hus till gudstjenst utan myndigbeternas tillätelse skall erlägga böter. Häraf är en följd; att vära fria strätvanden att förkunna evangelium nu helt och hällit blifvit underkastade de allmänna :embetsmännens nyck och godtycke. Om det behagar en prefekt, eller en underprefekt, eller maire, att förekomma möten af nyomvända romanister, så kan han göra det utan någon laglig svärighet. Och alldenstund de päfviske biskoparna eller kyrkoherdarna i dylika fall aldrig glömma att väcka de borgerliga myndigheternas motständ, (hvilka myndigheter nu ötva det högsta inflytande) sä är det högst troligt att mänga af vära ställen för gudstjenst, som nu besökas af proselyter, skola förbjudas. Hur gär det dä med Frankrikes evangelisation, hvaraf allena dess bättre framtid är att vänta? Dylika ätgärder hafva redan begynt; M. Wernon har blifvit arresterad i departementet Basses Alpes för sädan orsak ochsändtill en annan del af landet. 7 Dä vi läste ofvanstående, började vi nästan fruktå, att vär stackars Kyrkovär tallit i händerna på lr presidenten i Frankrike och att han ur N:o 3 och 5 sett, huru man säkrast skall kunna bidraga till ett syrkosamfunds förfall, om man blott rätt grundligt, såsom bos oss, sammanblandar stat och kyrka och sedan drager svärdet rot hvar och en, som ej finner sig beläten med: den missbildning; som då framkommer-och vägar kalla sig för Christi kyrka, eler med sodra-ord:införer religionstväog. Om nemligen presidenten; som mu ingått det ionerligaste förbund med päfvedörnet, önskar att få Frankrikes protestantiska kyrka sådan, att ban äfven med den kan ingå förbund och hafva den till lydigt redskap för sina plaDer, så kan han aldrig göra klokare än hvad artiklen oämner att han redan gjort. Det der centralradet, hvars medlemmar utnämnaas af regeringen, och som synes.så mycket förskräcka brefskrifvaren, hafva vi länge haft i vär — ecklesiastikexpediton. Ännu ett bar Louis Napoleon glömt: han bör med det snaraste. utnämna rikt lönade biskopar. Sedan blir det icke svärt att -styra protestanterna i Frankrike! Sådant sisste och förstod den olyckliga Maria Stuarts son Jacob, Evglands ock Skottlands konung: Han var iläran protestant, men arbetåde under hela sin regecingstid på att införa episcopaltörfattniogen i Skottland; ty, sade hån, der ingen biskop är, der kan konungen aldrig regera öfver kyrkan.. Antingen han eller nägon af hans efterkommande voro-serdeles förtörnade på presbyterianerna, derföre att de icke tilläto sina prester att emottaga hvarken titlar, eller riddareordnar, eller höga värdigheter. Vi hatva då, mente han, ingenting hvarmed vi kunna svalka deras: nitälskan... Kung Georg den TII i Eogland; för hvilken: en biskop beklagade sig, ätt han icke visste nägot röd med em predikant, som med stor framgång predikade och ästadgom stora rörelser blan1 folket, svarade: Jo! jag vet räd: jag skall göra honom till — biskop.s 4 :. . Det är på en gång rörande och uppmuntrande att se, med hvilken kärlek och välvilja våra utländske vänner frän flera håll möta vårt sträfvande efter religi0s frilet. Så bart. ex. Skottska frikyrkan genom. en sin kommitte tiilsändt samtlige utgifvarne af Ev. Kyrkovän en dyrbar gäfva neml. en: större läda med böcker af utmärkt värde, rörande denna kyrkas historia; författning och lif, inbundna i vackra band: Vi behötva. blott nämna hägra af författarhes namn, såsom. Buchänån, Hetheringtön, MCries; Shaw, mi. fd. för ätt gifva begrepp om dessa böckers värde. Det är 085 en glådje, att härmed offentligen betyga vår erkänsla för denna gäfva. .. .Med det djupaste vemod se vi på vårt kyrkosamfund, der titelväsende, rangsjuka och andra bögföärdens yttringar sä förskräckligt framträda. Hur ofta får man icke se gamla och erfarna predikanter och utmärkta själasörjare buga sig i stoftet för den unge teologie. professorn, som ännu aldrig frälsat en själ, eller för en biskop, som föddes, när han begyute predika, och ännu aldrig haft en aning om hvad själavärd vill säga. Ja! till den grad föraktas de arbetande presterna; att de till och med förklaras i offentliga dokumenter af sina sä källade förmän oskickliga att välja ledamöter i domkapitlen, under det dessa förmansplatser innehafvas till. stör del sf persoGer, som bldrig ädsgalaggtnågon insigt i andliga och kyrkliga frägor: ! ,Skottarne tänka annorlunda orm lekmäns handte . rande åf nattvardens häfvor än högsta domstolen i Sverige, som inbillar sig att hbattvarden vanhelgas, om den utdelas af lekmän, fastän det blir ädagalagdt, att. de med stor vördnad och andakt firat nattsarden. Vär Herres Apostlar och de förste christne i allmänhet, som firade nattvarden sedan de ätit middäg och medan de ännu sutto vid bordet, äro säledes, enligt den renläriga högsta domstolen — nattvardens vanhbelgare. . . Hvem af vära läsare erinrar sig icke den gästfrihet och den hjertliga välvilja, hvarmed utländningar, som hylla den Ev. Åliansens grundsatser; emottogos af den Brittiska organisationen utaf denna allians vid det stora mötet i London i Augusti och September månader sistlidet är? (se N:o 1 af Ev. Kyrkovän). Detta är kommer den brittiska afdeiciogen att hälla sitt möte i Dublin, Irlands hufvudstad, och en: skrifvelse ifrån dess official Seeretary, Tbe reverend doctor J. P. Dobson, hår ankommit till redaktionen, Med anbällan, att dess annons mätte blifva intagen i detta blad, äfvensom att derät mätte gifvas den största möjliga offentlighet äfven på andra sätt: Vi ega rätt försäkra vära läsare, att krisina landsmän, om än icke formligen medlemmar af Ev. Aliansen, dock, sävida de omfatta dess grundsatser, och önska befordra dess syften, alltid äro välkomna bland Aliansens medlemmar i England. Meda. afseende på det förestående mötet i Dublin skrifver man till öss: vhuru objertligt glade (How delighted) skola vi ieke känna vo0ss vid detta tilifälle, om vi blefve gynnade med närnvaron af nägra bröder från Sverige. — Som man erinrar sig blef Napoleonsdagen,, den 15 Augusti firad med en särskildt anordnad -högtidlighet i härvarändev:katolska kyrka. Vi hafva, icke haft tillfällevatt erfara, af hvilken--beskaffenhet. denna högtid varit, men förmoda, att här, såsom annorstädes i utlandet, der dylika fester voro anbefallda,