Aftonbladet – 23 augusti 1852, sida 2

nom följa med, under det denne sednare täligt exncttog slagen och emellertid allt jemt fortsatte sitt arbete: Den -barske fogden lärer dessutom tillagt, att han till nästa år skulle befaålla rättaren att beslå härfskaften med hvässå spikar, för att rifva sönder händerna på folket och dymedelst pigga upp dem. Man tror sig verkligen höra Jösse Eriksson eller nägon annan dylik patton tala. Hvad som förundrar oss är, att ynglingen förmädde styra sin rättmätiga harm och icke vid tiilfället mötte väld red vald; men om också detta är ett bevis på en aktningsvärd laglydnad, så skulle det äonu mera förväna oss om han icke på laglig väg sökte tppraättelse för missbandlingen, då han säsom dräng ät en af brukets torpare icke lagligen är förvaltarens fuktel underkastad. Detta faktum är blott ett utaf flera. För nägra möänader sedan hörde ins. ett dylikt berättas. En arbetats hade en morgon kommit en qvart för sent till arbetet. Han möttes af en tillstädesvarande bokhällare med ovett. Arbetaren skall då hafva svarat, att han kunde arbeta en qvart efter de andra, så vore ju hans fel godrtgjordt. Detta rubricerades af bokhällaren för sturskhet och besvarades med hugg och slag; men denne arbetare hade icke samma tälamod som den förut omtalade, utan svarade i samma stil. Följden blef att arbetaren sedermera uppkallades på kontoret och der blef af förvaltaren och hans tjensteandar illa slagen, sä att han begaf sig till staden för att afläkare synas, men af nägon anledning afstod från sitt uppsåt att söka laglig upprättelse. — Mänga bland dem, som läsa denna uppsats, veta troligen icke hvad det ofta innebär att blifva uppkallad på kontoret. Underlydande vid stora egendomar känna det mycket väl. Ins. vill då underrätta att detta uppkallande är en handling af det lömskaste förräderi. En wunderlydande, som räkat förgå sig eller på nägot sätt misgshagat, men som man at fruktan för hans kroppsstyrka eller för laglig beifran ej vägar angripa, dä man sjelf är ensam eller i närvaro af andra, som kunna tjena säsom vittnen, uppkallas pä kontoret. Den stackars syndaren infinner sig, ofta utan att ana något ondt, är sälunda lockad i fällan och blir vid ankomsten gripen och misshandlad. Det gifves ingenting vederstyggligare, ingenting som mera vanhedrar oss säsom civiliserad nation, än detta ohyggliga prygelsystem, som tyvärr ännu nog allmänt tillämpas emot den arbetande klassen; det gifvesinge. varelser, som mera förstöra och demoralisera en befolkning, som utså mera misstro och hat, än dylika usla småtyranner och det förtryck de utöfva. Redan sjelfva tillätelsen att meddela husaga är en däck på vär lagstiftning; men huru mycket sorgligare är det icke, att lagens arm ej förmär hindra ett barbari, sä dant som det hvarpå vi nyss gifvit exempel, ens då när det utöfvas i tak sttid med dess bud. Det är emellertid lyckligt, att detsamma numera högst sällan utöfvas af husbönderne sjelfva, utan oftast emot deras vetskap och vilja af förvaltare, fogdar o. d. Särskildt i närvarande fall är det, ur sädant skäl, som man ansett sig böra oftentliggöra ofvananförda förhällanden; ty dä hvar man känner att disponenterne af berörde bruksegendomar äro ädla, goda och menniskoälskande män, sä är det klart att de skulle skydda sina underbafvande mot dylika olagliga utbrott af rä ilska, om de kände dem. Insändaren har ofta nog uppfyllts af en smärtsam förväning öfver den tälsamhet, ja snart sagdt likgiltighet, hvarmed individer af arbetsklassen underkasta sig kroppslig misshandling. Han har trott sig dertill finna följande hufvudorsaker. Först och främst ett trälaktigt sinne, frukten af långvarigt förtryck, hvarigenom känslan af det egna menuniskovärdet antingen aldrig blifvit väckt, eller ock utplänats; vidare den omständigheten att den misshandlades ekonomiska välfärd ofta är i hans plågoandes hand, och slutligen ren okunnighet om sina lagliga rättigheter. — Insändaren, som lifligt ogillar dessa kroppsliga -vexationer, t. o. m. dä de användas mot barn öfver en viss älder, mäste naturligtvis afsky dem då de träffa en af Sveriges lag myndig förklarad person, och dä de ske under rent af olagliga förhällanden. Jemte det ins. alltså anser sig böra uppmuntra hvarje arbetare, att i det yttersta I fullgöra sina ätagna skyldigheter, för att dymedels lemna sina plägoandar sä få tillfällen som möjligt jatt utöfva sin barbariska prygellusta, vill han äfven itillägga en annan uppmuntran: nemligen att icke på några vilkor tåla slikt, hans personlighet kränkande, ofog, annat än i de förhållanden och af den person lagen sådant medgifver. Ty nägot skydd förmär: dock jlagen lemna, ehuru det äfven i detta hänseende är att beklaga att dylika väldsamma angrepp ä persor kunna försonas med böter och icke äro beiagda med fångelseoch tuktbusstraff. Dergenom blir nemliger den stadgade straffbestämmelsen straff endast för der fattige, men ej för den rike, som har räd att betals