Aftonbladet – 21 augusti 1852, sida 3

alldeles betagen. Den hönryckande dansösen förde sin lilla syster vid handen. Hon kastade schal och hatt på första länstol, tryckte min hand: och sprang kring hela salongen, under det hon för hvarje sak gjorde piruetter, åtföljda af rop och beundran, som gingo mig rakt till hjertat. Då hon uttömt alla slags entusiastiska talesätt sade hon till mig: Kära doktor, jag är nu verkligen ledsen att hafva fört er gnddotter till er; hon begär allt hvad hon ser. Ack: de barnen! Män borde aldrig visa dem något. Det är sannt, kära doktor, att jag är också något ditåt. Om jag vore nödsakad att välja här skulle jag blifva högst besvärad. Jag skulle ej våga ta någonting, af fruktan att ångra mig dagen derpå.v : I det hon sade dessa ord med den mest förtjusande munvighet, sköt hon fram sin lilla fot undan den korta klädningen; hon skulle kunnat förföra den dygdigaste lama i Liching. ;Min nådigan, sade jag, tillåt mig att gifva er anvisning på ett medel att slippa välja. nJa men, låt se, kära doktor! Lär mig detta medel.n — Svär ni, min nådiga, att betjena er deraf !, ;Jag svär! Och ni håller er ed?sa Jag skall hålla den., x Nåväl, min nådiga, tag alltsammans,e Dansösen upplyfte behagfullt sina armar, kastade hufvudet bakåt, och jag såg hennes svanhvita hals; skakas af ett konvulsiviskt skratt. : Se det var ett sällsynt karlexemplar! ropade bon. Han bör stoppas upp. efter sin död! .. Hvad, kära doktor! Ni känner då inte qvinnorna! Ni vet inte hvad ni utsätter er för. Hvad skulle ni söga om jag toge er på orden?