sitionerna utmärker sig De nygifte,, ett stycke 1 den nyromantiska skolans ton. 1Iflera stycken framträda filosofiska ider i poetisk omklädnad. I Panisk Skrek och Gudstjenesten har förf. antydt den hedendom, till hvilken både poetisk och filosofisk naturbetraktelse kan leda och den onämnbara fasa, som fyller själen, då den på en gång ansigte mot ansigte ser sin gudom, naturalltet, Pan, shan som från skapelsttiden stod vid sidan af den hellenska parnassen, en skugga hvari gudaverlden bygger och som gör alla gudarne till skuggor, ty då de alla draga bort från tanken, så blir han qvar.. Han visar tillika, att naturen icke. blir liflös och stum, derföre att den icke betraktas med hedendomens eller katolicismens blickar, hvilka sednare: vilja se korset påtryckt allt i naturen, hvarje backe förvandlad till ett: Golgatha och blomstren uppspira, för att lindas kring madonnans altar.; författarens tanke om naturen, såsom alt för ringa att omsluta och innebära Gud, men dock begåfvad med ett lif och ett sträfvande till frihet, som vittnar att gudomen äfven i den är uppenbarad, utvecklas ytteriigare i det förträffliga stycket -Protestantismen i Naturen; Uti En Sjel efter Döden, skildrar förf. filister-själen, som hörer icke till det ondas, utan till det ömkligas kathegori, och hvilken är ohjelpligt förfallen till ironien och till det helvete, som endast utgör en oafbruten fortsättning af det feta, flegmatiska, idetomma lif den fört på jorden. Det är naturligt, att Heiberg med sin fina smak och sina idger om konstens höghet och renhet icke skall skona kälkborgerigheten, hvarhelst denna kommer i beröring med konsten. Vi ha redan antydt den skarpa satir, som han i någrå af sina komedier kastar mot den del af publiken, som pjatter, dömmer dumt og sikkert Og seer i -alenlange Kikkert Alt ikkub ei den cedle Kunst. Afven i några andra stycken låter han den vkonstälskande, allmänheten få höra många bittra sanningar. Så bestraftar han på ett ställe det inskränkta pryderiet, som harmas och tager anstöt af ett djerft, men oskyldigt skämt, men som med mycken. begärlighet tager emot en massa verkligen äckliga och orena saker: Jeg kjender dig paa dit Skaberi, Din Affektation, dit Coquetterie. Af Snörliv og snevre Skoe forpiint, Du fordrer, at alt skal vere saa fiint. Men hermed kommer du ingen Vei, Thi er det fiint, saa forstaaer du det ei; Og hvad Du tager for fiint er en Stump Af fiint Pspiir om den verste Klump, Der smager dig som den bedste Ret, Naar bare Kremmerhuset er net., Såsom utgifvare af den litterära journalen Kjöbenhavns flyvende Post. (ej att förblanda med Flyvepostenn, det nuvarande Köpenhamnska filisterbladet) och sednare af Intelligentsblade, inverkade han både genom kritiker och särskilda afhandlingar på smakens och konstsinnets utveckling. En så grundlig kritik har Danmark icke haft förr eller sednare, och oaktadt sin grundlighet förmådde den bana sig väg till en mycket talrik publik. Bland de kritiska artiklarne intager måhända den vidlyftiga granskningen af Oehlenschleegers verk frömsta rummet. Bekant är det skarpa sätt, hvarpå Heiberg behandlade Tegnårs Frithiofssaga, hvarför denna. också aldrig kunnat vinna någon egentlig popularitet. i Danmark. Med Hauch, som förtörnades öfver de lågkomiska scenerna i några vaudeviller, och med flera andra råkade Heiberg i skarp och länge fortsatt polemik både på vers och prosa; oftast blef han i dessa litterära fejder segrare genom sin qvickhet; Såsom profstycke ur hans smärre litterära afbandlingar hitsätta vi följande utdrag ur en uppsatts om virluvositeten: En berömd man har sågt, att det är svärt för ett förnuftigt väsen att sätta sig in i beskaftenheten af en djursjäl; innan man kån veta, huru det ser ut i en sädan, mäste man först förvandlas till ett djur och sedermera, när man äter blifvit menniska bibehälla minnet af det föregående tillständet. Det samma, mutatis mutandis, gäller om en virtuossjäl. Denna är nemligen sä olik menniskosjälen i allmänhet, att man icke kan förstå bedöma den, om man icke ätminstone i sin föreställning låter förvandla sig till ett sädant väsen och i tanken upplefver de ethiska könseqvenserna deraf. Denna operation kan icke falla sig svär nu för tiden, då verlden är så öfvermättan rik på virtuoser, som välvilligt uppläta hela deras inre för oss, utan att tillbakahälla det allraringaste, som kunde vara dunkelt eller tvifvelaktigt. Vi vilja försöka att skildra ett sädant uppenbart inre, men just emedan det är ett inre, mäste läsaren i sin fantasi föreställa sig, att det är en skildring af honom sjelf, eller att han sjelf för ett ögonblick är förvandlad till virluos, ty eljest skall det skildrade inre framställa sig för honom säsom ett yttre och icke blifva kändt, om ocksä förstädt. Det är konsten som är virtuositetens moder och som, meddelande den -sitt ädla blod, berättigar den att existera. Lösryckt från denna sin naturliga slägtskap, eller i det den, föraekande densamma, vill göra sig gällande genom sig sjelf, har den alltså mistat sin rätt att existera. Men detta tillfälle inträffar endast alitför ofta, ty det inträftar nästan alltid; och det är lätt att inse, att det icke kan uteblifva, emedan det finnes alltför mycket som lättar dess framkomst. I det man känner sig dragen till konsten Känner man sig stående under en objektiv makt, känner sig sjelf såsom densamma underordnad. 9Sälunda bar man kärlek för konsten, är konstvän, konstkännare, konstdomare; denna ständpunkt är pudlikens, den sanna, bildade publikens. Ett steg längre: kärken till konsten är så stor, att man icke nöjes med att beskäda eller njuta den; man vill sjelf producera den, man gifver sig i dess tjenst, man blir prest i dess tempel. Sålunda är man konstnär. Ett steg ännu: det är icke nog att förherrliga konsten i verk, hvilka man, efter att ha producerat dem, skiljer frän sig sjelf, gör till objekter och sänder ut i verlden, der dö få stå och falla genom sitt eget vär de; nej, man vill ingå en personlig förening, ettslags äktenskap med konsten, man gör sig sjelf och hela sin både andliga och lekamliga person till dess organ. Sälunda är man virtuos. Men här kommer den farliga punkten. I det man gör sin person, sin hela