Aftonbladet – 20 augusti 1852, sida 2

lifvet. Kan någon begripa en sådan dårskap? På sina tapeter och eldskärmar vilja de se allt detsamma som -de göra sjelfva, jemte derag löjliga europeiska drägt. De skola aldrig få begrepp om att utföra på en duk en dröm af blommor, qvinnor, källor, guldfåglar, en fantastisk scen, upplyst af vårens morgonrodnad eller sommarens fullmåne. De begära af sina tapetfabrikanter en amm-scen, ett bondbröllop, en ung soldat som reser till armöen, ett ungt hushåll, en far som förbannsar sin son, en flicka som spelar piano för sina föräldrer. Tapeter och eldskärmar äro prydda med scener i denna genre, gå att allt som föreställes på topeten upprepas i salongen. Detta roar dem mycket. Det finnes ingen stor sten, som icke vill härma berget Tyrgheton, söger en vers af LiKi. Således har man i Paris kommit på den idden att härma vår långa och evinnerliga Lugnets gata, tchang-cgan-Kiai, som stryker utåt det kejserliga palatset i Peking i hela dess längd, och som slutar vid den skönaste af portarne i den stora staden, nemligen den krigiska ärens port, Thsiam-Men. Jag for med stolthet utåt deras Rivoli-gata, då jag besinnade att de hade velat försöka en futtig efterbärmning af vår oförlikneliga ickang-nganKiai. Mitt pationalhögmod trivraferade. Det var i det jag följde denna gata som jag begatf mig till ett annat palats, hvilket bebos af de fyrshundrade och sjuttio kejsare, som styra Paris, Frankrike och Afrika, och com kallas deputerade. Man beböfver små, temligen smutsiga papperslappar för att komma in i detta palats. Man ger dessa papperslappar åt en herre med rödt ansigte och oförskömd näsa, och nu får man stiga in. De fyra bundra sjuttio kejsarne äro allesammans inpackade i botten al en mörk brunn, gom tyckes vara upplyst af månen i sista qvarte