Aftonbladet – 19 augusti 1852, sida 1

FRÖKEN DE LA SEICLIERE, JULES SANDRA. Vår framtid är tryggad,, sade Helene, utan att betänka att under det hon ville spara sig Bernards medlidande, gaf hon denna olyckliga dödeslaget; herr de Vaubert har, äfven han, ett ädelt hjerta; han skall finna gig lika lycklig att med mig dela gin lilla förmögenhet, som jag skulle funnit mig lycklig att dela med honom mitt öfverflöd., J älsken hvarandra?, frågade Bernard. Jag tror jag sagt er,, återtog Helene, tvekande, vatt vi blifvit uppfostrade tillsammans. Ni älskar honom?, upprepade Bernard. Hans mor har varit en mor för mig, och våra föräldrar förlofvade oss redan som barn., Ni älskar honom? sade Bernard än en gång. FHan har mitt löften, svarade Hålåne. Farväl dål, tillade Bernard med mörk uppsyn. Farväl flydda drömp, mumlade han sakta, under det han med tårfyllda ögon följde fröken de la Seigligre, som tankfull aflägsnade gig. Morgondagen var utsatt till undertecknpandet af afträdelseakten. Vid middagstiden voro markisen, Helene, fru de Vaubert och en notarie samlade i stora salongen på slottet la Seigligre, som redan företedde oordningen af en förestående flyttning. Man väntade endast På Bernard. Han inträdde snart i kragstöflor och sporrar, med ridspöet i hand, ungefär i samma drägt som vid sin första ankomst. Baronessan sneglade på honom med en vigs oro; roen ingen skulle kunnat läsa på detta orörliga, lugna ansigte hvad som föregick i den unge mannens själ. Sedan han låtit uppläsa akten, som på förhand blifvit uppsatt, tog markisen en penna, uppskjöt sin manchette af Brissgelspetsar, skref under utan tvekan, och ) Se A. B. N:is 167—170, 172—182, 184, 185, 187, 189 och 190.