Aftonbladet – 19 augusti 1852, sida 1

samlande hela hundkopplet, som skällde och tjöt af otålighet. Fröken de la Sviglidre frågade sig om det var dagen, utsatt för hennes afresa från slottet, som man firade med sådant buller, och hvad orsaken kunde vara till denna högljudda och tidiga serenad, då hon hastigt uppgaf ett rop af förskräckelse vid åsynen Bernard, med i denna skara af hundar och piqueurer, hvilka sjelfva syntes slagna af förfäran,. Bernard i full riddrägt till häst på Roland. Tyglande med behagfull lätthet det vilda djurets ifver, red han fram till fönstret. der Helene stod blek som döden, lyfte upp ögonen till den unga flickan, helsade vördnadsfullt, hvärefter han satte sporrarna itrafvarens sidor och flög utaf med blixtens snabbhet, följd af jägarskaran, vid skallande fanfarers ljud: xOT den olycklige!, utbrast fröken de la Seigligre, tröstlös vridande sina Händer, han vill, Kan ämnar taga lifvet af sig! Hon ville ila, men hvarthön? Roland ilade bort hastigare än vinden, Det hade blifvit öfverenskomnmiet att Raoul och baronessan denna morgon skulle komma och afhemta markisen och hans dotter för att införa dem i sitt nya hem. Då Helene gjorde sig färdig att lemna sitt rum för att gå ned i salongen, mötte hon Jasmin, som, lik en äkta hofman, på en silfverbricka bjöd henne ett försegladt bref. Hlene återvände hastigt i sitt rum, bröt sigillet och läste dessa i hast skrifna rader? Min fröken ! Res icke, Stanna qvar. Hvad vill nijag skall göra med-denna förmögenhet? Jag kunde endast anvärida den att göra litet godt; ni skall göre: det p8rett bättröj ädlare, Gudi mera behagligt sätt än jag. Jag berer eridast:att ni i edra tankar låter mig deltaga i välgerningarna; dettar skall mana godt för migo-der uppe. Var icke orolig för Min! framtid; jag är långt ifrån hjelplös. Mina epawletter och min värja stå mig åter: Jag skullSter på krigstjenst; det ärsieke mer satmisdfahajmen det är och förblir dock Frankrike att strida