Aftonbladet – 19 augusti 1852, sida 1

räckte sedan med utsökt artighet dokumentet åt Bernard. Min herre, sade han, med ett lätt småleende, ;nu är ni i laglig besittning af er herr fars svett och möda., Bernard tog papperet ur markisens hand med militärisk hällighet, vek ihop det och lade det i sin bröstficka, hvarefter han långsamt gick ut, utan att hafva yttrat ett enda ord. Fru de Vaubert stod häpen. , Nå! ventre-saint-gris! ropade markisen, ignuggande sina händer, det här är en vacker idag, som kostar oss en million., Skulle jag bafva bedragit mig?s tänkte fru de Vaubert, orolig. Skulle denne Bernard verkligen endast vara en odugling? Min Gud! hvad han såg dyster och nedslagen utn, tänkte fröken de la Seigliere, hvars hjerta darrade af dunkla aningar. Dagen förflöt under tillredelser för afresan. Markisen sjelf medtog glädtigt nog sina fäders vördnadsbjudande porträtter, och hade ett bon mot tillreds för hvart och ett; men baronessan skrattade icke, Hålene sysselsatte sig med att hopsamla sina böcker, sina broderier, sina album, och aquareller, Bernard hade, straxt efter den högtidliga sammankomst som. återaf honom sina rättigheter, stigit till häst, och terkom icke förrän mot natten, Då han red igenom parken, blef han varse Håelene, som vakade vid sitt öppna fönster; han förblef länge stående stödd vid ett träd och betraktade henne. Helene var uppe hela denna natt, ömsom blickade hon ut i stjernljuset på de sköna, skuggrika löfmassorna, som hon skulle lemna för alltid, ömsom vandrade hon ikring irummen för att i sitt! hjerta taga farväl af sin ungdoms ljufva hem. Öfverväldigad af trötthet kastade hon sig heltklädd: på sin säng vid morgonens första dagning: Hon sof sedan en timma tungt och oroligt, då hon bastigt väcktes af ett förfärligt oljud; hon sprang till fönstret, och ehuru jagttiden icke var inne, varseblef Hon hela slottets jägeribetjening sam. lad; några till häst, blåste fanfarer, andra hop