Aftonbladet – 18 augusti 1852, sida 3

lan, liksom i drabbningen af faran, nu vågade säga er i min ordning hvad jag aldrig en gång vågat säga mig sjelf? Om jag nu sade: Låtom o0ss:förena våra rättigheter och utgöra blott en enda familj? Om jag, uppmuntrad af er godhet, djerfvare at den nästan faderliga godhet herr markisen visat mig dessa sista dagar, om jag glömde Ne ända derhän att våga räcka er en darrande hand, ack! då skulle ni säkert stöta den tillbaka, denna soldathand som hårdnat under träldomens arbete, och med skäl förtörnas öfver att en så ringa kärlek vågat höja sig till er, ni skulle öfverhopa mig med ert förakt och er vrede! Men om ni kunde glömma, liksom jag skulle glömma det, att jag någonsin egt rättigheter till edrä fäders egendom; om ni kunde fortfara att tro, som jag skulle tro det med er, att er är rikedomen, min fattigdomen, och jag ödmjukt bedjande sade till er: Jag är fattig och förskjuten, hvart skall jag taga vägen? Lemna mig blott en vrå der jag kan se och tyst beundra er; jag skulle icke blifva besvärlig; ni skulle icke se mig förrän ni kallade mig; med ett ord, en vink skulle ni åter förvisa mig till min ensamhet! Kanske skulle ni icke då stöta mig tillbaka, ni skulle hafva medlidande med min olycka, och detta medlidande skulle jag välsigna, det skulle göra mig stoltare än. en konung öfver sin krona.x Herr Bernard,, sade Helene, resande sig med värdighet, jag känner intet hjerta så ädelt att icke ert hjerta kan täfla dermed; jag vet ingen hand som icke skulle hedras af att läggas i er hand: Se der min; det är en väns farväl som skall innesluta eri alla sina böner. Ot utbrast Bernard; som nu tordes för första gången, och för den sista äfven, föra Hålenes hvita hand till sina läppar; ni beröfvar mig lifvet! Men ädla barn, hvad skall ert och er gamle fars öde blifva? (Slutet följer.)