Aftonbladet – 18 augusti 1852, sida 3

har jag lemnat för atttillbringa mitt Jif bä Hos er. För att stänna här, hos er för; ha jag gått ur mitt stånd, afsvurit min tros öf. vergifvit min fana, brutit med mina vapen: bröder : det finnes nu ingen som skulle vilje taga mig i hand en gång. Om afresa borde ske, hvarför verkställdes den icke i det ögon blick jag först kom hit äter? Jag kom di med bjertat fullt af hat och vrede, jag ville hämnas. Jag var färdig dertill; jag hatade er. far; jag afskydde hela adeln. Hvarför reste ni icke då? Hvarför afstod ni icke då latsen Et mig? Hvarför blef det mig sagdt: Låtom oss förena våra rättigheter och blifva blott en familj? Och nudå jag glömt om jag är hos er far eller han hös mig, nu då man lärt mig älska hvad jag hatade och ära hvad jag föraktade, nu då man skapat i mig ett nytt hierta och en ny själ, — nu aflägsnar man sig, nu flyr och öfvergifver man mig le sen 8 Således, min fröken, — återtog Bernard vernodigt, under det han upplyfte bufvudet, gom han länge hållit gömdt i sina händer — ssåledes har jag blott kastat sorg och olycka i ert öde, jag som med fröjd gifvit mitt lif för att spara er ett bekymmer! Således skulle jag likt ett oväder blott nalkats er för att störa och afbryta er lycka, som jag ville gjutit mitt blod för att befästa! Ni var här lugn, lycklig, blernstrande som en liljai edra fäders öfverfiöd, och jag kom fjerran från de kalla stepperna, blott för att inviga er till fatsigdomens fasor, jag som; gerna skulle återvär da I min isigå landsflykt för att lemna er min andel af ljus och solt; Fattigdomen förskräcker mig icke, sade Helå e; sjag har kännt ochvarit förtrolig med dn Emellertid, min fröken, utbrast Bernard med hänförelse, som jag, uppeldad af förtvif