Aftonbladet – 17 augusti 1852, sida 3

begrafning, ehuru hon säger sig vara femton år yngre än jag, men jag känner henne nu för väl för att tro hälften af hvad hon säger. Aftorka nu fort dina vackra ögon; gif mig ett småleende, en kyss, din arm, och vi fara. Lefve fattigdomenlo s sAck! min ädla far, nu Känner jag igen ert utbrast fröken de la Beiglitre med en rörelse af glädje. Låtom oss resa och icke dröja ett ögonblick; vi hafva allt för längestannathör. pResat upprepade den lättsinitige adelsmannen, som glömt sig i den förstarörelsen, och nu gerna velat återköpa de -oförsigtiga ord söm undfallit honom; resa!, sade han bestört. Min stackars dotter, hvart vill du Vi sköla taga vägen? Du vet då icke att jag är oense med fru de Vaubert, att det icke en gång återstår oss att taga vår tillflygt i hennes usla hem! Om fru de Veubert stöter 08s tillbakan, svarade Håelene, skola vi gå hvart Gud vill föra 0353 men vi skola åtminstone ega det medvetande, att vi vandra vår väg med hedör. RJa, ja, sade markisen i smekande ton, i det han satte sig bredvid Helene, det är rätt bra att gå dit Gud vill föra 058; man kan icke välja någon bättre ledsagare; men olyckligtvis är Gud, som gifver skydd och föda åt fågelns ungar, icke så frikostig mot markisernas ungar. Det låter så bra att säga: Låtom oss gå hvarthän Gad vill! Detta förtjusar ungdomen; men då man väl gifvit sig åstad och rest sju mil, och har i perspektiv att sofva under bar himmel, utan att hafva souperat, så börjar man finna Guds väg någet besvärlig: Om det endast varit frågan om mig sjelf, så bade jag genast tagit pliigrimsstafven och åter vandrat i landsflykt; men det är fråga om dig, min Helene. Lemnom dessa barnsligheter. och låtom oss tala lugnt, förnuftigt som två gamla vänner, Tänk efter, skulle det icke finnas något sätt alt uppgöra saken till