skulle tillfalla hennes son. Hon skrifver till mig att min gamle förpaktare förtäres af samvetsqval, bönfaller mig att återkomma, och icke kan få lugn förrän han återställt mig min förmögenhet. Jag sätter tro: härtill, fattar medlidande med denne råans ånger, och villicke att man skall kunna anklaga-mig för hårdhet och oförsönlighet. he far i största hast, kommer hit, och hvad får jag höra en vacker dag? Jo, att den hedergemannen ingenting återställt mig och att det är en gåfva han skänkt mig. Detta säga åtminstone mina fiender, och jag har fiender, ty, som Des Tournelles säger, hvilken öfverlägsen menniska har icke det? På en gäng framträder Bernard som man angåg för död, och faller öfver oss lik en snölavin. Hvad skall man nu taga sig till? err Bonaparte har ställt så väl till, att det är omöjligt att reda förhållandet. Är jag hos Bernard? Eller Bernard hos mig, det är mig omöjligt att säga! Sjelfva des Tournel!es vet icke hvad han skall säga. Sådan är nu hela. historien.w Hålene hade uppvuxit-ntom kretsen af hvardagslifvets beräkningar. Hon hade aldrig anat tillvaron af penninge-intressen, som spela en så stor roll i verlden. Hon hade icke fått undervisning i dylika ämnen af någon annan än sin far, som var den älskvärda okunnigheten personifierad; den kännedom fröken de ja Seiglitre egde om franska lagen, var jemlik med def kunskap hon kunde hafva om japanesiska lagstiftningen; men detta barn, som ingenting förstod, egde dock en vetenskap, större, säkrare, ofelbarare än den skickigaste jurist kunde hafva. Uti en ädel, okonstlad själ hade hon bibehållit i sin ursprungliga renhet denna rättskänslaj som Gud 1ik en himmelsk gnista nedlagt I hvarje menniskas bröst. Hon kände icke verldens lagar; ren den naturliga och gudomliga lagen var