mig, min far, mig återstår att få veta om han njuter gästfrihet hos oss, eller vi hos honom. Vid. dessa ord och den:blick Helene fästade på -honom, blef markisen: hvitare än sitt bröstkrås öch nedsjönkoi en ländstol. -Allt ör förloradt!s sade han sakta, med stum förtviflan;, den fördömda baronessan har talat.. Min fars, återtog den obevekliga flickan under det hon stödde sig inot den ländstöl hvaruti. markisen nedsjunkit, jag frågar er-om vi här äro gäster hos herr Bernard, eller om han är det hos 0s8.n Trött vid list och osanning, öfvertygad dessntom att hans dotter visste allt, tänkte nu markisen endast på att säga sanningen, och uttyda till det bästa hvad den kunde hafva lltför bittert och :sårande för hans högmod och egenkärlek. Min Gud! utbrast han och reste sig -beslutsamt, du vill jag skall säga dig det, och åg vet det dock icke sjelf. Man bar begagnat sig utef min frånvaro för attstifta nedriga ågar; herr Bonaparte som aldrig tyckt om mig har deruti infört en paragraf blott och bart för att intragsla mina aftärer. Tan har lyckats, den listige korsikanen! Några påstå att jag bor hos Bernard, andra åter försäkra att Bernard bor hos mig; somliga att gamle Stamply gifvit mig allt, andra att han återlemnat mig allt. Detta är högst oförklarligt, ser du; des Tournelles kan icke veta det, och fan sjelf kan icke blifva klok derpå. För resten, min dotter, måste du veta att det är den baksluga fru de Vaubert som fört oss i denna. snara: Kommer du ihåg huru lugnt och gladt vi lefde i vår tyska småstad? En dag faller det baronessan in — lär nu riktigt att känna henne — att vilja åter förskaffa mig mina fäders egendom, väl vetande att enligt våra ingångna förbindelser, denna egendom förr eller sednare