Aftonbladet – 16 augusti 1852, sida 2

sedermera emot andra läsare ifrån samma socken och till.en del samma byar, för enahanda sjelfsvåld, fastställt häradsrättens fällande utslag. Att vid sådant förhållande besvara frågan, hvarföre den ena parten blifvit sakfälld, men icke den andra, synes med rätta fordra mer än vanlig skarpsinnighet., RR — Om det i vårt thorsdagsblad omnämnda möte, som i onsdags och thorsdags hölls i erkestiftets prestsällskap, innehåller tidningen Upsala följande upplysningar: Sammanträdena börjades bägge dagarna kl. 8 f. m. med bön och bibelförklaring i Domkyrkan, hvarefter ledamöterna samlats i kathedralskolans -: sollenitetssal, och under domprosten doktor Knös ordförandeskap diskuterat följande, af bestyrelsen uppgifna ämnen: 1. I hvad mån är lekmäns deltagande i församlingens värd och nådemedlens förvaltning öfverensstämmande med Evangelisk-Lutberska kyrkans grundsatser, och påkalladt af församlingens behof? Resultatet af diskussionen härom sammanfattades i ungefär följande: Lekmäns biträde ansågs både nyttigt och nödvändigt i och för församlingens vård samt tillräckligt utrymme derför äfven lemmadt i nuvarande kyrkliga institutioner, hvilka borde upplifvas i christlig anda, och i afseende på nådemedlens förvaltning, vore i nödfall lekmans administration af några deribland öfverensstämmande med Evangeliskt-Lutherska kyrkans begrepp. 2. Huruvida kan och bör den Evangelisk-Lutherska kyrkan, enligt sina grundsatser, instämma i yrkandet på religionsfrihet? Och huruvida kan religionsfrihet anses önskvärd och gagnelig för befordrande af sannt christlig tro och sannt christligt lefverne inom värt fädernesland? Den rätt intressanta diskussionen härom ledde hufvudsakligen till detta sesultat: Theoretiskt ansågs religionsfrihet såsom den Evangeliskt-Lutherska kyrkans grundvilkor och ändamål; men under nuvarande förhållanden och i synnerhet i betraktandet af främmande kyrkors, särdeles katolikernas, proselytmakeri, af politiska skäl, icke kunna obetingadt och utan begränsning beviljas, i vidsträcktare mån, än så vidt det utan fara för den Evangeliskt-Lutherska kyrkans bestånd kan gå an. 3. Är för den Evangeliskt-Lutherska prestens verksamhet, på det denna må vara lifskraftig och renlärig, tillräckligt att den stöder sig på den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, eller :behöfver den för detta ändamäl uttryckligt erkännande af äfven de öfriga i konkordieboken sammanfattade bekännelseskrifterna? Åsigterna härom, hvaraf flera utmärkte sig för stor liberalitet och frisinthet, ansägos nägorlunda sammanstämma deruti: De symboliska böckerna i allmänhet voro nödvändiga för svenska kyrkans bestånd och bibehållande, men borde dock städse, i jemförelse med den Heliga Skrift. öetraktas endast såsom menniskoord i de delar, som kunna strida med Bibelordet. 4. Hvad må öfverhufvud ett rätt söndagsfirande sägas omfatta och innebära? Hvarpå böra vi hufvudsakligen grunda vär framställning af förpligtelsen till söndagens rätta firande? I hvad män kunna vi säga, jatt Herrans dag i vära församlingar rätt helighälles? På hvad sätt skall man ändamälsenligast sträfva att Jästadkomma eller underhålla en allvarligare anda i detta hänseende? :Med anledning af denna fräga förspordes mänga klägomål öfver sabbatsfirandets förfall: och gudstjeh stens vanvärd inom svenska församlingår, och säsom orsak dertill nämndes aftagande husandakt i allmänhet, lördagsgillena och lustresorna i hufyudstaden, hvaraf verkningarna kändes öfver allt i. landet, som af hufvudstaden gerna tager sina moder och. seder. at, sä vidt nägon bestämd äsigt stadgades, et: Föredöme af husandakt borde lemnas: från presthuset, bjudningar och färder på söndagar samt lördagsgillen motarbetas, der de kunna undvikas 0: 8. V. 5. I hvad förhällande stär den ällmännä sä väl vetenskapliga som esthetiska bildningen till kyrkans bekännelse? Och i hvad förhällande står presten, betraktad i sin embetsverksarohet och sin samhällsställning, till så väl den theologiska som till. denna allmänna bildningen ? Det summariskt lemnade svaret härpå kan korteligast så angifvas : Den vetenskapliga och estetiska bildningen hade värde och vore nödvändig för prestmannen, så vidt de utmärkte sig för christlig anda, och hela denna bildning vore ett högst vigtigt moment af och för hela det religiösa lifvet och bildningen. 6. Hvad vigt och betydelse har Guds uppenbarelse i gamla testamentet för christna kyrkan i allmänhet och för denna i vär tid isynnerhet? Och hvilka lärdomar och hvilken uppmuntran kan kyrkan nu företrädesvis hemta frän den ena eller andra tiden af christna kyrkans föregående lif och strid? Denna fräga hann ej diskuteras. Utom desså ämnen diskuterades äfven flera frågor, som blifvit till bestyrelsen insända: 1:o Om bruket af s. k. konventiklar på en ort förmätt göra sig till folksed, huru bör presten dä förhälla sig med afseende deruppä, och hvilken ställhing bör han intaga till den delen af sina åhörare, som i konventiklarne: icke deltaga? Diskussionen härom upptog hela onsdags e. mi-och derunder uttalades de mest stridiga, stundom irriga, begrepp om konventikelplakatet och hela konventikelväsendet. Mängen tycktes ega ingen aktning för den bestående lagen i detta hänseende; andre försvarade dess helgd och ansägo sin verksamhet derefter böra ställas. Resultatet häraf tycktes hufvudsakligen vara det att Korventiklar må hållas så vidt föredragen ej strida mot kyrkans läror och vore hvarje konventikel, som presten bevistar, icke stridande mot lag (!!). För-en mängd andra insända frägor och diskussionsämnen blef ingen tid öfrig, hvarföre insändarne deraf blott fingo korteligast redogöra för grunderna derför och orsakerna till deras uppkastande, och kunna de möjligen blifva vid någon annan framtida prestkonferens diskuterade. H. H; erkebiskopen afslöt konferensen i gär afton med en högst intressant summarisk redogörelse för afhandlingarne och resultaten samt de väckta frägornas betydelse för det svenska resigiösa lifvet, hvarefter han betackade det församlade presterskapet för de meddelanden som lemnats, och det nit, hvarom dessa vittnat, samt förrättade sist bönen. Bland dem som synnerligast lifvat diskussionerna och gifvit dem värde och lif torde i främsta rummet nämnas hr mag. J. Lundbergsson, hvars många föredrag och upplysningar vid detta tillfälle allesämmans utmärkte sig för lif, kärna, fördomsfrihet och ett sannt christeligt nit. Äfven prosten Fröst, Westerlund, Berg m. fl. och prof. Anjou och Beckman demnade vigtiga och intressanta bidrag till dessa förhandlingar — På den skandinaviska konstexposition, som nu eger rum i Christiania, kan man få en föreställning om Tidemands nya, redan yktbara målning Haugianerne,, genom en lyckad aqvarellteckning deraf, som hr Tönsberg skaffat sig för sina norske Folkelivsbilleder, och som är utförd af den unge svenske genremålaren Nordenberg, som under sitt vistande i Disseldorff närmast slutit sig till Tidemand, samt nu i sällskap med denne reser i Dalarne. Hr Nordenberg är också på