har hållit på att blifva skjuten i Moskwa. Han hade icke fyllt 20 år, då kejsaren, som, hvad man än må säga, icke var något dumhuf. vud, bemwärkte honom i slaget vid Wagram. Hvac jag nu säger dig, mitt barn, är visst icke fö! att nedsätta Raoul i dina ögon. Jag klandrai honom visst icke, stackars gosse, för det har ingenting är. Dessutom är han baron, och vid hans år är det rätt vackert. Man måste icke fordra alltför mycket. Min far,, sade Helene, alltmer orolig, vhern de Vaubert älskar mig; han har mitt löfte, och för mig är detta nog.n Han älskar dig, det tror jag nog, så mycket mer som jag sällan märkt det; den dolda glöden är alltid den starkaste. Men emellertid vet jag att jag i hans ställe icke hade rest till Paris, just samma dag som den unge krigaren ankommit till vårt slott. Min far... sade Helene, rodnande gom en granatblomma, Det är sant att Raoul skickar dig ett bref en gång i månaden. Jag har blott läst ett enda; vacker stil, utsökt papper, väl stafvadt, rätt punkteradt; men vid Gud! min dotter, jag försäkrar dig att på vår tid var det icke så, man skref till föremålet för sin ömma låga. Min far. . . aforöt fröken de la Seigliåre med bönfallande röst, men småleende. Nu tyckte markisen han gjort nog omväögar och beslöt att gå mera rakt på saken. Han bevisade att i dessa svåra tider bade adeln intet annat räddningsmedel än att gifta sig under sitt stånd. Han spelade för sin dotter samma roll som den listige Des Tournelles ett par månader förut spelat för honom sielf. Han målade sig åter fattig, förskjuten, jandsförvist, utblottad och tiggande som Belisäire, döende långt ifrån sitt fädernesland Än en gång lockade han tårar i Hlenes vackra ögon, Genom en skicklig vändning kom har