mm att tala om den gamle Stamply; han rörles vid minnet af sin fordne förpaktares redighet och trohet, och ångrade att han icke illräckligt belönat honom i hans lifstid. Han örstod att väcka det unga hjertats skrupler, itan att dock väcka dess misstankar. Från ar till son var blott ett steg. Han lofordade Bernard, och liknade honom ömsom vid en naman mot vågornas raseri, ömsom vid en afedare för ovädret. Från omväg till omväg, steg för steg, kom han småningom till sitt nål, det vill säga att helt högt, under form uf reflexion, fråga sig sjelf om i dessa onda ider en förbindelse med familjen Stamply icke ofvade huset la Seiglicre mera säkerhet och fördel än en förening med familjen Vaubert. 5å långt hade markisen hunnit då han hastigt värstannade vid åsynen af Helene, så blek och larrande att hon knappt förmådde hålla sig 1ppe. PISe så, se sås, sade markisen, i det han omfamnade henne, du har icke att göra med n bödel. Har jag talat om att likt Calchas läpa dig till altaret som offerlam? För fan! Ju är ingen Iphigånie och jag ingen Aganemnon. Vi pratade och resonerade, se der it. Jag fattar allt för väl att en la Seigigre vid första tanken på en mesallians skall ysa tillbaka och känna sig sårad; men, mitt barn, jag upprepar det än en gång: tänk på lig sjelf, på din gamle fader, tänk på fröken le Sombreuils sjelfbepröfning, Den unge Bervard är icke adelsman; men hvad är adeln nu ör tiden? Om tjugu år skall ingen bry sig om en titel en gång. Jag ville du skull rört herr De Tournelles tala i detta ämne. Den som väl tjenar sitt fosterland har icke be of af anor, sade den store Voltaire. Dessutom har man i.alla tider ingått mesallianse: de förnämsta familjerna. En kung a Frankrike, Carl den enfaldige, gifte sin