synnerhet af en .mycket god effekt på den allmänna moraliteten. Men äfven om man vederbörligen tar i betraktande nödvändighetens lag, så ges det dock i sanning sådana absurditeter i detta afseende, att de öfverskrida gränsorna för den menskliga fördragsamheten, och att, äfven om man afser från sin opinion och de modifikationer den kan undergå under händelsernas iaflytande, en vanlig aktning för sig sjelf och sitt framfarna lif borde absolut förbjuda dem. Såsom god kristen vill jag dock lemna å sido hr Fould, en silbouette alltför obestämd, för mycket financiell för att man skulle kunna illerkänna honom en bestämd fyrionomi. För öfrigt, var han för, var han emot dekreterna? Jag vet ingenting positivt i detta afseende. Han var törhända både för och emot och i detta fall balancerar sig hans räkning och man har ingenting alt säga. Men huru begripa hr Persil, som i statsrådet efterträdde hr Cornudet! Hr Cormenin som efterträdde hr Giraud! Har jag sagt hr Pergil? Jag bedrar mig; jag förstår äfven hr Persil. Hr Persil har helt och hållet egenskaperna af en f. d. prokurator vid Chatelet. Man vet att hr Persil under Julidynastien var ett mycket användbart verktyg. Han hads till uppdrag att under den ministeriella qvarnstenen sönderkrossa oppositionens kärna, och han vände ofta denna sten såsom den blinda hästen i qvarnen. Jag förstår mycket väl att hr Persil — en advokat, en ultra-advokat — ej kunnat motstå nöjet att klottra och prata i statsrådet. Men hr Cormenin! Hr Cormenin, densamme som vid restaurationens fall plötsligen öppnade ögonen för den heliga friheten, den heliga demokratien, bad dem om förlåtelse för det han så länge misskänt dem, och svor dem skriftligen en evig och oföränderlig kärlek! Hr Cormenin, hvars verk och lefnad man känner, om man också icke känner hans ord ... Hr Cormenin, fadren till 1848 ärs konstitution, inträdande i statsrådet under den närvarande regimen, under en prins som afsätter de statsråder som ej äro af samma tanka som han!!... Se der, man kan icke neka dertill, om än icke något nytt (nil sub sole novum), åtminstone något ganska märkvärdigt. Sannerligen uppfyller icke denna familj Bonaparte en försynens sändning. Brorsonen, liksom farbrodren, är ämnad att visa Frankrike rätta halten af sina demokrater och republikaner. Men jag har talat nog, kanske för mycket om nomina propria. Konklusionen af allt detta är, att de Orleanska dekreterna blifvit Louis Napoleons probersten. Ärni för? Passera eller stadna. Är ni emot, så farväl med er. Men det är icke endast för statsrådet och i denna speciella fråga som regeringen fordrar ett fullkomligt afstäende från all opposition. Den är, efter hvad det synes, lika mycket vredgad öfver oppositionen i lagstiftande kåren, som öfver den i statsrådet. Åtminstone ger prefekternas beteende anledning till en sådan slutsats. Ni känner utan tvifvel historien om prefekten i Charente inferieure och hr Chasseloup-Laubats kandidatur. Den är betecknande nog. A. H. SITTER