Aftonbladet – 14 augusti 1852, sida 1

STOCKHOLM, den 14 Angusti, Mer än en gång har vår uppmärksamhet blifvit fästad på det godtyckliga sätty hvarpå J man, liksom vid så många andrp. sysslors tillsättande, går til väga vid besäftaidet af konsulatsplatser. Duglighet och kunskaper, säger man, komma vid dessa platsers tillsättande numera sällan i fråga. Ingen är så usel eller så misslyckad i sin befattning såsom diplomat, köpman eller militär, att han ej anser sig kunna göra anspråk på en konsulsbefattning, och vissa af dessa sysslor tyckas hafva blifvit ansedda såsom fideikommisser för vissa gynnade familjer, i det man tidigt utnämner en af sönerna till vice konsul, för att vid en blifvande ledighet genom dessa skenbara meriter utestänga andra och mera förtjenta sökande, Man klagar äfven öfver underordnade auktoriteters beredvillighet att godkänna och befrämja en sådan hushållning med konsulaterna, och särskildt har det väckt en ej ringa uppmärksamhet i närvarande ögonblick, att det embetsverk, som har sig uppdraget att föreslå lämpliga personer till konsulatsbefattningar, med särdeles loford till en vigtig post föreslagit i första rummet en man, som, hvilka hans förtjenster för öfrigt må vara, åtminstone så vidt man uppgifvit för oss skall vara fremmande både för konsulatsaffärer och för embetsmannagöromål i allmänhet. Skälet härtill ör att detta embetsverk ansett sig böra basera sitt. omdöme på vederbörande handelsföreningars, hvilka någon gång torde. nog mycket beherrskas af enskilda inflytelser, såsom man också förmenar vara fallet i ifrågavarande sak, då ifrågavarande kandidats principal är en af de inflytelserikaste medlemmarne af härvarande handelsförening. Vi äro långt ifrån att ogilla sjelfva metoden att rådfråga en enskild förening via tillsättandet af en syssla, som för denna och dylika föreningars medlemmar har sin förnämsta betydelse. Vi äro tvertom öfvertygade att ju mer afseende auktoriteterna fästa på lokala korporationers åsigter och önskningar, desto mera skola de handla i det allmännas intresse. Ty-hvem kan ha ett lifligare intresse i konsulaternas tillsättning än köpmannen sjelf, för hvilken konsuln är satt att vara en vän och rådare på främmande handelsplatser? Men vi fordra också af dessa enskilda korporationer, att de vid afgifvande-af sina omdömen i dylika frågor skola lyfta sig öfver individuella konsiderationer, se sakerna i stort, och dymedelst göra sig förtjenta a? det inflytande och den aktning, som de utan tvifvel äro bestämde att tillvinna sig, i fall de vilja icke blott tillegna sig .dess fördelar, utan äfven ikläda sig dess ansvar. Det vore kans ske icke ur vägen om man i detta fall icke söker sin föresyn i det vestra grannriket. Talleyrand har icke orätt, då han någorstädes säger, att man kan vara en god minister och derföre vara en ganska medelmåttig konsul. För hvilken embetsman är i sjelfva verket ett så vidsträckt fält öppnadt för verksamhet i olika riktningar som för en konsul? Hans åligganden är att vaka öfver uppfyllandet af ingångna handelstraktater, att beskydda sitt lands handel inom sitt distrikt, att med råd och hjelp gå skeppare och trafikerande tillhanda, att undanrödja de svårigheter, som kunna uppstå mellan dem och de lokala myndigheterna, att i sin korrespondens med sin cegering inrapportera alla vigtigare tilldragelser och förordningar angående handeln och sjös farten, att angifva såväl främmande länders nandel med det land der han residerar, som synnerhet redogöra för sin egen nations handelsförbindelser med det sistnämnda, hvarvid nan stödd på grundliga statistiska studier och noggrann bekantskap med såväl politiska som kommerciella förhållanden mellan sitt land och den nation hos hvilken han residerar, bör tydligt framhålla icke allenast de band, som