Aftonbladet – 13 augusti 1852, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. RYysKA AKADEMIE-KANSLEBEN. I det nyligen utkomna ganska förtjenstfulla och intressanta arbetet, Ryssland under Czarväldet ,af A—OÖ läsas följande karakteristiska anekdoter om general Kraftström, som en tid var kurator (kansler) för universitetet i Dorpat: Så ofta vid de latinska promotionerna ordet kurator nämndes reste han sig från sin stol, emedan ban trodde att man endast kunde tala om honom i de mest smickrande ordalag, hvarföre han helsade den, som uttalade det betydelsefulla ordet, med synnerlig huldhet. Huru mänga är har ni tjent, frågade han en gång en gymnasielärare. — Två och tjugu är, sva rade denne! — Och ni har ännu icke blifvit professor vid universitetet? utropade hufvudmannen för de vise. Alla dessa krukor mäste vara lika högar, sade han en gång, vid en promenad i den botaniska trädgården till den rykbare Ledebur. — Då får man ju afskära vexterne,, anmärkte denne. — Näväl! så låt afskära dem. Stryk man ut den der studenten! sade:han en dag när han fick se en student i civil drägt med den akademiska uniformsmössan. Han är redan utstruken, svarade pedellen. Så stryk man ut honom en gång tills, svarade hr kuratorn. Lagarna hafva ingen retroaktiv (tillbakaverkande) kraft, invände en student när han försvarade sin rätt. Hvyad! Hans Maj:ts lagar skulle icke hafva någon tillbakaverkande kraft? utropade generalen; ni är en upprorsmakare, hvarefter han körde bort dep unga mannen. 4 — Avrtomåt. Den nyaste märkliga produkt af mekanisk dockmanufaktur förevisas nu i Boulogne. Den är af en juvelerare, som användt ätta är på förfärdigande af en urverkstrollkarl, hvilken han lyckats bilda till en fullkomlig mästare i taskspeleri. Klädd i österländsk drägt stär denne besvärjare bakom ett bord, betäckt, som brukligt är hos professorerna j taskspeleriet, med små lädor och skåp, ur hvilka hap framtager de saker han behöfver under förevisningen. Han ställer fram sina bägare och visar de under dem liggande kulorna, hvilka försvinna och visa sig änyo i den mest oklanderliga taskspeleristil; nu besvärjas tvä eller tre af dem till ett visst ställe, som ögonbliekligen förut varit tomt; nu försvinna de igen, oeh åtskiljas och förenas oupphörligt. Vid hvarje appläd af spektatörerna vänder den lilla trollkarlen sina ögon från sida till sida, likasom blickande rundt omkring rummet; han smäler, nedslär blygsamt ögonen, bugar sig och ätertager sina handgrepp. Han icke blot upplyfter bägarne från ställningen, hvarpå de stå, och placerar dem öfver kulorna, utan lemnar dem der för ett ögonblick, under det han häller upp händerna, för att visa, att han icke har någonting dold uti insidan af handen eller i ärmarne. Derpä fatta han änyo bägarne och fortfar. Sedan han slutat med denna konst sätter han bort dem och tillsluter sitt skåp. Nu knackar han på bordet och upp flyger et! ägg, på hvilket han pekar, för att försäkra sig om tillbörlig uppmärksamhet. Han vidrör ägget (som öppnar sig på längden) och en liten fogel reser sig upp och kommer till lifs, qvittrar en rondolett, skakar sina emaljerade vingar — hvilka bestå af verkliga colibrifjädrar, öfverträffande i glans hvarje metalliskt arbete — och allt faller sedan tillbaka i sit! ggg. Den lille trollikarlen nickar, smäåler, rullar ögo nen till höger och venster, bugar sig som förut, oeh ägget försvinner i bordet. Han bugar sig ännu ep gäng och sätter sig ned, dermed tillkännagifvande att representationen är slutad. Höjden af denna lilla herre är omkring tre tum; , hans bord och allt annat i proportion derefter. Han står på en hög, fyrkantig piedestal, till utseendet af marmor. Den ärlikväl af hvitlackeradt tenn, och inom densamma befinna sig alla de bjul och verk, som utgöra trollmachinens hjerta.