Aftonbladet – 13 augusti 1852, sida 1

ALVES VARS KP PEIPTEER G. E. FLYGARSON SON. STOCKHOLM, den 13 Angusti Vi återkomma i dag till den i slutet af förra veckan i Svenska Tidningen intagna artikeln: ;Om den religiösa frågan., Den är författad med en skenbar oskuld, som man kunde vara böjd att kalla nonsens, om man icke under der synbara bristen på all slags logik lätt kunde upptäcka de förstuckna afsigterna. Den hufvudsakliga är att bevisa, huruledes landets bnest lästa tidning är er hedning och kolporte.rar alla de mot statsreligionen rigtade anfallen af halfupplysta fri tänkare.. Det skulle derxf synas att förfat. taren aldrig händelsevis läst något nummer a! vår tidning hvari vi behandiat dessa frågor, och Svenska Tidningens redaktion, som vä bort veta litet mera om den saken, har efte! sin vana naturligtvis noga aktat 89 att tals om det. Vi hafva nemligen alltid gjort den o.fverty gelsen gällande att den evangeliska prote tan tigmen är Svenska folkets naturliga religio ej blott derföre att en svensk konung för tre sekler sedan dref bort munkar och tillegnade sig kyrkans egendom, utan på den grund att denna bekännelse bäst uppbäres af den upplysta forskningen och utan all fråga närmast öfverensstämmer med svenska folkets enkla och flärdfria grundlynne. Men dermed hafva vi för ingen del erkänt, att den närvarande statskyrkans verldsliga maktfullkomlighet och bekännelsens stela, endast genom yttre lagbestämmelser uppehållna enhet, är öfverensstämmande med den religiösa protestantismens grundbegrepp, ehuru herrsklystna konungar i sin egen makts intresse så föregifvit, utan vi hafva deremot kämpat för den satsen, att det ej blott öfverensstämmer med nutidens begrepp om tolerans och med våra folkanlag, utan också är rent af en nödvändighet för det religiösa intressets uppehållande att gifva reliIgionsfrihet åt hvarje trossamfund, liksom åt hvarje person... Om dessa läror, såsom det i Svenska Tidningen föregifves, äro samhällsupplösanden och sangripande religion och kristendom i dessas hjertrötter i menniskosinnetvo, så är det vär tröst att vi hafva en hög mebbrottsling, nemligen Sveriges och. Norges nu regerande konung, som sjelf uttalat åsigten och i lagstiftningsväg tillämpat: den i brödrariket Norge. Det ligger i sakens natur att så snart en kyrka ej liksom den romerska förklarar sig sjelf för en. och ofelbar, bildar sig inom den allmänna ramen en flerhet af öfvertygelser i afseende på underordnade frågor, som är en följd af dess medlemmars sjelfständiga trosoch tankeverksamhet, och som just utgör hvarje sådan kyrkas egentliga helsa. Utan dissenterväsendet skulle protestantismen troligen i detta ögonblick ej ha någon lifskraft qvar, och England och Nordamerika skulle utan sina friare religiösa förhållanden sannolikt ej stå mycket högre i detta afseende än vissa stater i norra Europa. 3 Huru är det också i sjelfva verket med-den beprisade konfessionella enhet, hvilken det påstås att vi så ypperligt bevarat? Vissa strängare partier hafva ej kunnat nöja sig med den. mindre stränga dogmbestämningen i de nya böckerna , och hafva derföre föredragit de gamla böckerna, som bättre öfverensstämma med deras trosoch bildningsgrad, då de nya öppet och ifrigt hyllas af pluraliteten af den bildade medelklagsen. Nu, säger mån, har det religiösa medvetandet höjt sig öfver den slapphet och neologism som rådde på den tid dessa böcker författades, och hvaraf de äfven bära prägel, och dogmen behöfver bättre fixeras och tillbörlig vigt läggas på kristendomens hufvudpunkt, som är återlösningen. Det är utan tvifvel på denna grund, som en kommittå nyligen blifvit nedsatt för att omarbeta kyrkohandhoken och katekesen , en åtgärd som också icke är att klandra. Men om; nu dessa sex personer, hvilka alla höra till de lärdaste och mest upplysta medlemmarne af vårt presterskap, fullgöra sitt nppdrag i denna syftning så att deras arbete tillfredsställer den strängare öfvertygelsen, och Kongl. M:t påbjuder att de nyaste böckerna skola i underdånighet antagas i hela riket, hvad skall då hela den stora allmänheten säga, som är så belåten med de nu brukliga böckerna, om ej att deras öfvertygelser väldföras och att dem påtvingas en bestämdare dogm än de för sina samveten finna nyttigt och beqväraligt? Personer, som likt insändaren, på dragande all och embetes vägnar försvara statsreligionen, d. v. s. prestens byråkratiska maktfullxomlighet, bekänna sig alltid färdiga att medge nödvändigheten af reformer. De säga sig önska att presten genom en förnuftigare löneeglering får en mindre verldslig ställning än mu, och de vilja äfven medgifva de större pastoraternas delning. De medge äfven flera må reformer, ehuru inga genomgripande. Men hafva de någonsin betänkt, att om preterna få bestämda löner och sportlerna bortagas, så komma sannolikt deras inkomster tt minskas; — att om pastoraterna delas, så komma de troligen att delas ännu mer, hvilet slutligen har till följd att dessa stora peronliga förläningar, som kallas regala pastorater f första klassen, alldeles upphöra, och hvaraed skola då handräckningar i riksdagsvä ch andra dylika förtjenster värdigt belönas? ej, vilja folk af vår insändares skrot och korn å ärligt till väga, så skola de sätta sig emot Jla möjliga reformer inom kyrkan, som afse tt göra presten mera till religionens och minre till den veridsliga polismaktens tjenare. VN. I Pe