jag ser ingen annan revolution än den som våren slutat mot vintern. Älskliga barn, som på denna syndens jord endast ser och hör naturens glans och fägring! sade markisen i det han med verklig rörelse kysste Helene på pannan. Min dotter, tillade han efter ett ögonblicks tystnad, det är nu snart trettio år sedan allt säg ut som det äfven nu gör. Liksom i dag stodo ängarne gröna; herdarne sjöngo på kullarne; fåglarne qvittrade i de nyutspruckna träden, och din mor, min Helene, din sköna, ädla mor var liksom du afgudad af folket. Och likväl måste vi fly. Tro min gamla erfarenhet, framtiden är mörk och hotande. Under den klara, blå himlen jäser menniskornas ondska och utbrister i upprorsåskor. Antagom dock att faran än vore längt borta, att jag finge-dö i lugn på mina fäders gods. Kan jag väl dö lngn med tanken att lemna dig ensam, utan skydd, utan stöd i tidernas stormar? Då jag icke mer är till, hvad skall det då blifva af min ilskade dotter? Skall baron de Vaubert kunna oeskydda dig i dessa fäsans dagar? Olyckige barn! J hbafven begge namn som draga! iskan till sig; en förening er emellan skalli endast öka faran, skall endast fördubbla pöbelns hat emot er. Jag talade helt. vänligt! värom med fru de Vaubert häromdagen och! vår oroliga ömhet för våra barns väl frå-! sade vi hvarandra om det var rätt och för: t utt bifalla detta giftermål. i sa ord dafräde Håelene och blickade! irad hind på sin far. ; i har äfven trott mig märka, tillade! is, vatt baronessan icke är emot att vi va vira ömsesidiga öfverenskommelser. ar kiss sade Bon till mig med detta öfvers ins. förstånd som aldrig lemnar henne; Fatt , oresa dessa begge barn, är det icke som att!