Aftonbladet – 11 augusti 1852, sida 3

en vacker dag ramlar, om vi icke med skick: lighet förvandla de mirbräckor sotn hota dem till pillastrar som stödja dem. För att tala tydligare, ni ursäktar mig den något råa liknelsen, återstår oss intet annat skygd mot folket än att inympa det på 0ss.v Det är, vid Gud, ganska sannt,, ropade markisen allt mera förnöjd öfver att icke möta det fruktade motståndet. Baronessa, ni är beundransvärd! Ni fattar allt; ingenting öfvetraskar er, ingenting förvåhar er. Ni har örnens öga; ni blickar i solen utan att förbländas. — Stackars qvinna! tillade--han för sig sjelf, hon beslår sig med sina egna ord. Den beskedlige markisen, tänkte fru de Vaubert. Gud vet hvad som kommit åt honom, men han underlättar sjelf min plan: han kastar sig sjelf i den snära som kommer att störta honom. Markis, sade hon högt, jag har länge hyst dessa tankar, men jag bekänner att jag fruktat meddela erdem af fruktan att reta edra fördomar och förlora er vänskap., : Min Gud!utbrast markisen! shvilken tanke har ni då fattat om er gamle vän! Föröfrigt. utom hvad vår heliga sak angår, det finnes icke någon uppoffring jag icke ville göra den, förklarar jag att jag icke känner någon motvilja för att gifva exemplet, idet jag vågar mig först på den enda v5g till frälsning som ir 083 öfrig. Jag har alltid gifvit exempel; det var jag som emigrerade först. Andra tider, andra seder! Jag är icke någon markis de Carabas, jag vill gå framåt med mitt tidehvarf. Folket har vunpit sina sporrar, oci: eröfrat sitt adelskap. Det har också sina hertigdömen, sina gretskaper, sina Markisater; c: hafva Eylau, Wagram, Moskwa: dessa diplomer äro nog så goda som våra. För resten, fru: baronessa, ursäktar jag era skrupler, fatter ag er-tvekan, ty jog sjelt har sålänge dröjt