tlrättigheter. Det finnes inga val, ingen om llröstning mera, inga parlamenter mera här Pesth. Hela landet är dödt och begrafvet! Men då det inskränkta utrymmet för er tidningsartikel förbjuder oss att meddela mång: utdrag ut detta högst intressanta arbete, vilj vi endast uttaga ett enda ställe, slutsummar af författarens betraktelser öfver Ungerns när varande ställning och framtida utsigter, och vi behöfva förmodligen ej påtninnd våra lä sare, huru nära äfven dessa åsigter öfverensstämma med Kossuths stora föredrag i Boston. Efter noggranna iakttagelser och umgänge mer alla samhällsklasser tvekar jag ej att säga, atten vä understödd resning skulle taga med sig hvarje klass race. och parti pä den ungerska jorden. Jag har re. Idan talat om den ytterliga och nästan exempellöss I slöheten hos österrikarnes administration öfver Ungerr JIsedan revolutionen. De hafva förlorat allt hvad kloks statsmän skulle hafva vunnit. Böndernas tillgifven J het, penningmännernas förtroende — de fordom trogns I nationaliteternas lojätet — de konservatives tillgifven. het — allt hafva de förlorat, liksom deras välde vore Ibygdt på en oomstörtelig grundval. De hafva jubla i en tygellös segerglädje. Det synes som om de varit betänkte på hvarje ätgärd som mest kunde särs och reta den finkänsliga nationalstoltheten. Inga för sonande ätgärder: icke ett sken af fördragsamhet el ler storsinthet, som hos sinnen sädana som ungrarne: skulle hafva utplånat sekellänga kränkningar — medå stt kalt, sträft och hänande förtryck. De hafvs förgätit att det stora österrikiska väldet hvilar på er grund af lös sand och de hafva trampat de besegrade ander sina fötter, liksom trohet och tillgifvenhet icke hade att göra med ett välde säsom deras. Hvem kan rvifla att alla dessa klasser skulle med hjerta och hand förena sig med ungtarne i byarje förnuftigt för sök att äterfå sin frihet! De tydligaste vinkar i detta afseende förnummos i sjeltva verket öfverallt. Hvarje samhällsklass och nationalitet kände sin förnedring. Jag var öfvertygad, och fick bekräftelse derpå i de officiella tidvingarnes korrespondensartiklar, att de särskilda nationerna voro på yttersta kanten af en revolt. Vallackerna hade funnit, att regeringens emissarier bedragit dem på alla möjliga sätt, och bäde de och kroaterna hafva blifvit mer och rher förenade mec magyarerha genom deras gemensamma olycka. Huru det än mä förklaras har jag ingen tvifvel, att mec användande af deras gamla kraftiga militärorganisation, en arme at 300,000 dugtiga krigare skulle kunna uppställas på några få dagar af hela massar af folket för att fäkta för Ungern. Dervid får man ytterligare erinra sig, att 150,000 honveds — bepröf. vade ungerska soldater -— äro instuckna i österrikar-. oes leder, de tappraste soldater i hela kejserliga ar. måen. Hvar och en som vet någonting om den un gerska folkkarakteren skulle icke ett ögonblick tveka att utsäga, atti en ny allmän resning för Ungerns oberoende med Kossuths namn i spetsen, skall ingen af dessa öfvergifva sina landsmäns leder. Det sista ungcaren efter äratal af landtfykt och lidanden skall förglömma — den sista känsla som skall komma hans bjerta att slå, skall — ehuru pya: och lyckliga. hans omständigheter må hafva blifvit — alltid vara hans kärlek för hans dyrbara, sorgbrustna Ungern. — — Ingen menniska hoppades fredliga är för framtiden. Det rådde hos alla en dunkel väntan, att den närmaste framtiden skulle blifva vittne till en fruktansvärd resning i Ungern. : Men jag tror att hos de flesta fanns en manlig och allvarlig föresats att möta den, att om så erfordrades dö i den, men att aldrig, sä länge det fanns en skugga af hopp, gifva en tum efter för tyranniets pätryckning. Iogen mä af sammansvärjningar vänta nägot för Ungern. Folkkarakteren är för öppen och hederlig för sädana rörelser. De kunde aldrig bevara en hemlighet under de farligaste skiftena af sin historia, och i hvarje hemlig intrig skulle österrikarne genast öfverlista dem. Den fara som Österrike har att frukta är frän ett af dessa plötsliga utbrott af passion, som ingen styrelse kan förutse eller kontrollera. De skola tära och stinga på den ridderliga nationen, tills den, i en vildhet som liknar vansinne, störtar sig öfver dem. Verlden har sett fruktansvärda strider för lusta, hämnd eller rihet, men de skola vara ingenting i jemförelse med denna strid, då Ungern ändtligen reser sig för att olifva fritt. En nation af starka och tappra män, örbittrade och förvildade af ärslängt hån, förtryck och förnedring, skall fäkta i förtviflan. Det blir inet hopp och ingen räddning — pardon kommer alIrig i fråga. Jag känner folket och jag är säker att let knappt finnes en man på ungerska slätten, från bypresten till den ringaste bonde på prairien, som ej kall fatta lian eller svärdet för denna sista kamp. Det skall bli slutpunkten — nationens sista ansträngling för sitt lif.