Aftonbladet – 11 augusti 1852, sida 3

att yppa mina tankar af fruktan att komma strid med min ädla vän och förnärma hens nes fördötnat.s i pDet är besynnerligt. tänkte fru de Vau: bert, som började draga öronen åt sig, hvad kan markisen: mena? Förnärma mina fördomaro, utbrast:hon; ni tager mig. dåför baro: nessan de Pretintailles? Har ninågonsin hört mig förneka att det finnes mycket stort och ädelt hos folket? Har mannågonsin bört mig nedsätta borgarestöndet? och vet icke äfven jag att det är i folkets sköte som alla guldäldrens dygder nu tagit sin tillflygt?o nÅh hå!lv tänkte markisen, som det börjat de dagas för, mallt det-der är icke klart; det ligger något under det det.s Ochn, tillade fru de Vaubert, bar ni al varsamt fruktat att någonsin kunna komma i strid med mig? Ni bedömde då mitt hjerta ora illa. Ni vet väl, min vän, att jag icke ir egoist. Huru många gånger har jag icke illbjudit er att få åter ert löfte, då jag beänkte att mot den rika hemgift som er dots er egde, min son endast hade att gifva ett sammalt namn, — den tyngsta af alla börlor!, ,Ah ha tv tänkte markisen, skulle den Ntiga baronessan, förutseende min ruin, vilja rigöra sin son från löftet! Det är alltför tarkt. Fru baronessar, sade han, ni tänker ildeles som jag. Oita bar jag anklagat mig ör att stänga baron de Vauberts framtid, och gst mig med färskräckelse om icke min dotur skule vara ett hinder för den ädle unge anmre lyckan ; ,t, tänkte fru de Vaubert, som smånin0 os ur dimman den strand framskymta, ar tvarkisen ville styra sin farkost, skulle .arsisen vilja bedraga mig? Öfverhopad ef nn ochet — det skulle verkligen vara af