tag, och att denne gosse borde varit född adelsman., Den lilla Bernard?a Ni kan; min själ, gerna säga den stora Bernard., utbrast markisen, i det han körde ner begge händerna i sina byxfickor. Jag tror:ni vurmar, markis!, sade fru de Vaubert kallt, och återtog sintankfulla ställning. : Å Uppmuntrad af en så god början, gjorde markisen som dessa försigtiga skyttar, hvilka efter att hafva aflossat sitt första skott, gömma sig bakom ett träd för att ladda ånyo, han förblef tyst, och en lång paus uppstod, endast afbruten af vedens sprakande i spiseln, der en stor brasa lågade. Fru baronesgar, utbrast slutligen markisen, tycker ni intet att jag varit litet otacksam mot den gode herr Stamply? Jag bekänner för er att mitt samvete i denna sak icke är Bå fritt. Det tyckes verkligen somdenne förträfflige man ingenting återställt mig, utan gifvit mig alltsammans. Om så är, så är det I sanning ett af de vackraste drag af ädelmod historien kan uppvisa. Vet ni, min fru, att denne Stam ly var en ädel själ, och att min dotter och jag borde resa. honom ärestoden.n Alltförmycket: sysselsatt med sina egna beräkningar, brydde fru de Vaubert. sig icke om att ens gissa hvartåt markisen syftade, Markisen började misströsta då han. ganska lämpligt påminte sig Des Tournelles lexa. Tan sträckte ut handen och tög -på ett bord en tidning, som han låtsade läsa, och sade: Fru: baronessa bar ni följt med tidningarne lessa sista veckor? pHvad skulle det tjena till?-svarade baro1essan med-en rörelse afotålighet; huru kan Nitro att dylika dumheter skulle. roa, mig?, Vid min fars värja, frubarönessa le ropade