Aftonbladet – 11 augusti 1852, sida 2

kännt sig mera tillfreds i en-törnbuske 1 detta ögonblick i sin fåtölj. -Han fruktad fru de Vaubert lika mycket som en -revolu tion; hans samvete anklagade honom, oci vid tanken på den storm han skulle trotsa kände han sitt mod sjunka och sin kraft för lamas. Slutligen fattade han en förtviflac föresats, grep sig an och började träffninger med ett och: annat enstaka skott. sVet ni, fru baronessa, utropade han hastigt föga van vid dessa sorts skärmytslingar, ve ni, att den der Bernard är en märkvärdig pojke? Jag tycker om honom. Eldig sor krut, snabb som sin värja, häftig, men äde och Tredlig, ren som guld. Han är just icke vacker; men jag tycker om sådana der manliga ansigten. Hvilka ögon! hvilken panna! han bar en adlig näsa. Jag skulle väl vilje veta hvarifrån pojken fått en sådan näsa. Och har ni sett att han har en riktigt vacker mun under sina mörka moustacher? Gud förlåte mig, det är en riktig markis-mua. Snille och behag; litet för häftig än, men redan grofbyflad, och nästan förvandlad hos oss. Så renas guldet i degeln. Och för öfrigt är han utan gensägelse en hjelte; han är af den träsort hvaraf kejsaren skapade hertigar, prinsar och marschalkar. Jag tycker mig ännu se honom på Roland: hvilken kallblodighet! hvilket mod! hvilken skicklighet! Vet ni, baronessa, jag bekänner uppriktigt att jag icke känner mig förödmjukad då jag skakar hans hand., Om hvem talar ni, markis? frågade fru de Vaubert vårdslöst, utan att afbryta sina tysta reflexioner. Om vår unge vän, svarade imarkisen, leende, om vår unge sqvadronsachef, Och. Di säger . . . ; — SAtt näturenibland gör besynnerliga miss