Med vishet lagd i båda två. — T Och stormen lade sig ty verlden ; Minns Lejonet på strömmar blä., 1 Äfven vi hafva gillat Sveriges deltagande i danska l, ffärerne, då det skedde, och tro det icke varit utan i, Il verkan; men då man hägkommer allt, hvad se-lj lermera inträffade, bör man akta sig att falla ini — arodien, när man talar om, att verlden lät skrämt na sig af det Svenska Lejonet, och att stormen der-l1, före lade sig. Fär gå dock, som en för tillfället, äl-klingande licentia poetica. Men dä förf. längtel, ed säger: N Och fast Nationen är dig trogen, Din Här sin Kung dock trognast är; ;å är det något för starkt äfven för en diktare. Skall let vara en handske kastad ät den öfriga nationen? Vi beklaga Konungen, om äfven han, af nägon tillällighets-poet på Kronobergs-hed, läter förleda sig utt i sina tankar och sitt hjerta skilja nationen och ;hären samt tro, att om än nationen är trogen, ,är dock hären trognasi,, mera, mest att lita pä! Till Redaktionen af Aftonbladet! Undertecknad anhåller om. rum i Aftonbladet för följande : : Angående de 27 wermlänningarna som återvände från odlingsarbetet på Gottland, innehålla båda de i Carlstad utgifna tidningar nu efter wermlänningarnas hemkomst, underrättelser som ännu tydligare ådagalägga beskaffenheten af det i deras namn tillställda anfall emot undertecknad, såsom en af delegarne i myrodlingsbolaget. Då man från vissa håll sökt göra denna sak till föremål för hela allmänhetens uppmärksamhet och deltagande, torde ett utdrag ur dessa tidningar som utgifvas i det län; hvarifrån wermlänningarna kommit, ej vara utan intresse. Uti Wermländska Korrespondenten läses följande: Rätta förhällandet med de 27 wermlänningarnes beryktade klagomäl öfver hr Hjertas och Gottländska myrodlingsbolagets handlingssätt, att först locka dem till Gottland och sedan de väl ditkommit i alla afseenden svika de förespeglade löftena, är, efter hvad numera blifvit fullt bevisadt; att sockennämnderne i de norra socknarne, glade att finna arbetsförtjenst för nägon del af den arbetsföra men arbetslösa öfverbefolkningen, understödt 120 arbetares hitresa, hvarest landshöfdingeembetet af de influtna gäfvomedlen sedermera bekostade deras tess till hufvudstaden. Redan vid deras hitkomst befarades att lödsamheter häraf skulle komma att uppstå, emedan nästan alla arbetarne tillhörde de socknar, der jordbruksnäringen ännu ligger i linda och der ett jemnt och uthällande arbete för längre tid är nästan okändt... Skogsgöromålen med sin timrnerdrifning och flötning upptager deras mesta tid, hvarunder de väl arbeta mycket; men derefter vilja de också hvila ut; och lefva då gemenligen öfver sina tillgängar samt förstöra hvad de under arbetstiden förtjent. De något sydligare socknarne, Sunne samt Östra och Vestra Emtervik, är det som årligen utskicka de så allmänt omtyckta och eftersökta Wermländska arbetarne, säväl för jordbruksarbeten som byggnader; och hade de till Goitland afsända arbetarne varit derifrån, så hade säkerligen icke missnöje ä någondera sidan uppstått. Att de 27 wermlänningarne varit ensamt felande är e mellertid fullkomligt ädagalagdt, och de hafva nu äterkommit till hemmet efter det allmänheten riktigt fätt erfara med hvilka ofantliga svårigheter det är förenadt att förmå dessa skogens halfvilda barn till den enda säkra och varaktiga sysselsättningen, jordens odling.; Nya Wermlands Tidning meddelar först en recit öfver sjelfva tilldragelsen, och slutar derefter med följande: ,Härvid få vi tillägga, att vid det förhör, som af hr lanäshöfding Oldewig anställdes med dessa nyligen hemkomna arbetare, kom säväl han, som öfrige närvarande till full visshet derom; att ingen grundad anledning förefunnits för deras missnöje och klagomäl, utan att endast vanligt lättsinne och obetänksamhet varit orsaken till deras afresa, samt att hela trakasseriet sannolikt var tillstäldt af tvenne: mindre välkända subjekter, som olyckligtvis befunnit sig ibland dem, och hvilka bäda genom förespeglingar om högre arbetslöner ä andra ställen narrat de öfrige enfaldige stackarne att lemna Gottland. De flestas anblick var ganska bedröflig, och utom dessa bäda, som förhöllo sig ganska fräckt, kunde ingen redogöra för sig det aldraminsta. Det enda, hvaröfver de gemensamt klagade, var att de ej fått nog höga arbetslöner, men på förfrågan hvad hvår och en haft, upplystes, att de på Gottland i allmänhet åtnjutit större dagspenning, än de här hemma kunna erhälla. Flera af dem syntes nu också vara ängerköpta öfver sin dumhet. Hvem som författat böneskriften i Dag bladet och Folkets Röst syntes vara dem alldeles obekant, äfvensom det sätt, hvarpå den tillkommit. Utan att för öfrigt ingå i kommentarier i anledning af hvad här upplyses, anhåller jag likväl att såsom någonting alltid märkligt och intressant få påpeka den omständigheten af hvad vid förhöret blifvit upplyst, att nemligen de återvända wermlänningarna alldeles icke haft sig bekant hvem som författat böneskriften i Dagbladet och Folkets Röst eller det sätt hvarpå den tillkommit. Detta sätter utom allt tvifvel riktigheten af hvad. man redan kunde sluta af samma wermlänningars yttranden härstädes, att hela nyssnämnde skrift blott innefattade en tillställning af hat och illvilja, för hvilken någon sökt låna deras namn. I sammanhang härmed utber jag mig få tillägga några ord i anledning af en klagan, som för nägra dagar sedan tördes i Svenska Tidningen deröfver, att undertecknad, i ett svar på en insänd artikel i samma tidning, som var riktad mot mig, skall orättvist hafva beskyllt Svenska Tidningen att då den upptog detta anfall emot mig, ej bafva fästat afseende pä de upplysningar som redan förut genom de af hr grosshandlaren Liljewalch insända handlingar blifvit lemnade om rätta beskaftenheten och tillkomsten af deiwermlänningarnas namn uppsatta klagoskrifter. . Svenska Tidningen anmärker nemligen, att den vid ett till falle hade omnämnt, att jag svarat på det första anfallet i böneskriften till allmänbeten, och jemväl tillagt, att detta svar synts tillfredsställande, I anledning häraf fär jag förklara, att denna omständighet hade undgått min uppmärksamhet, och anhäller derföre om benägen ursäkt hos Sv. Tidningens redaktion. Likväl torde det tillåtas anmärka att det nyssnämnda i förbigående fällda yttrandet, om också till min fördel, ganska obetydligt eller rättare allsicke för ändrar riktigheten af den anmärkningen, att Svenska Tidningens redaktion sedermera alldeles gick förbi de vida mera upplysande underrättelser som inkomrac från Gottland, och icke vidrörde dessa med ett ord Idå den deremot meddelade säsom en insänd anklaIgelse mot mig, med hänseende till de nu ätervändsa :wermlänningarna, de kungörelser som två år förui blifvit upplästa i nägra wermländska kyrkor, angående larbetstillfällen på Gottland: Min anhällan att få äterupptaga denna omständig het föranledes deraf, att samma insändare, BVars ärtikel gaf anledning till min förra anmärkning mot Svenska Tidningens sätt att behandla denna fråga, TRA STR RE okäNIKA oc att samma tidnings för j