satsen uppställes, attjag, på grund af de nyssnämnda . kungörelserna för 2 är sedan, äfven mäste dela ansvaret för hvad som kunnat tilldraga sig anmärkningsvärdt i år med de återvända wermlännningarne, och detta derföre att berörde kuhgörelser innehållit den frasen, att odlingarne på-Gottland voro af sä stor omfattning, att dörlemna tillfälle till mängårig sysselsättning åt ett betydligt antal arbetare. I anledning häraf ber jag blott, att med afseende på den ifrågasatta ansvarigheten få anmärka följande omständigheter, som synas. mig vara hufvudsakliga och för omdömet afgörande : 1:o Hvar eller huru har insändaren någon visshet att jag skrifvit kungörelserna eller ens läst dem, äfven fastän delegare i bolaget? Detta är dock em punkt som borde vara bestämd innan jag öfverhufvud göres ansvarig derför. Jag var likväl lika litet då som nu disponent för bolagets egendom eller förvaltare af dess affärer. 2:0 Förutsatt att jag känt till kungörelsernas innehåll och ordalydelse, så frågas: innebär den citerade: frasen om mängärig arbetsförtjenst en osanning eller sanning? De som sett myrodlingarnes omfattning, vida större än något sådant företag här i riket tillförene haft, kunna besvara detta. Men om yttrandet är sannt och hittills bekräftats, huru kan då nägot fel ligga deruti? 3:0 Den egentliga hufvudfrågan mäste likväl alltid vara den, dels huruvida det varit de för två är sedan upplästa kungörelserna, som föranledt de nu ätervända wermlänningarnes resa till Gottland — och i detta afseende är nu tillräckligt upplyst att icke så var, samt att jag ej haft att skaffa med underhandlingarre om denna resa — dels huruvida wermlänningarne haft giltiga skäl till sina klagomål; och denna fråga synes jemväl numera vara tillräckligt utredd, dels genom alla de redan tillförene införda förhörsprotokoll och andra officiella upplysningar, dels genom de här ofvan intagna utdragen ur bäda OCarlstadstidningarne, hos hvilka väl icke skäligen bör kunna antagas nägon partiskhet för mig mot närmare landsmän. Hvad som dock synes mig af mesta betydelse är slutligen, att landshöfdiogeembetet sjelf efter anställd undersökning gifvit stöd och bekräftelse åt vederläggningen af de ohemula anfallen, ä hvilka jag, fastän helt och hållet fremmande för den ifrågavarande saken, nödgats ingå i ett för publiken måhända tröttande svaromäl, i följd af det sken af sannolikhet man försökte sig att gifva åt beskyllningarne, innan rätta förhållandet hann läggas i dagen. Stockholm den 10 Augusti 1852. L. J. Hjerta. ——— 1uoso