Aftonbladet – 9 augusti 1852, sida 3

öfver Bernards nya sinnesstävaning. Alltsedan Håelene icke mer tjuste: med sin närvaro, framflöto dagarna sorgset och aftnarna än svårare. Om morgonen, efter frukosten som fröken de la Seigliere upphört att bevista, lemnade Bernard markisen åt sina reflexioner; red ut, och återkom icke förr än mot aftonen, mera dyster, hotande och nedslagen än förr. Om eftermiddagen då Hålene nästan straxt efter måltiden drog sig tillbaka till sitt rum, blef Bernard ensam med markisen och fru de Vaubert, som uttömt alla sina tillgångar och nu djupt nedslagna, icke visste hvarmed de skulle förkorta timmarna. Bernard kastade ibland blickar på dem som kommo dem att darra. Han som var så tålmodig då Helene var der för att lugna honom med ett smålöje, öfverlermnade sig nu ofta åt utbrott som förfärade begge. Han gaf nu bataljer, i stället för at! beskrifva dem, och då han aflägsnade sig, för det mesta blek af vrede, utan att som fört hafva skakat hand med markisen, betraktade denne baronessan med bestörtning och frå. gade: Nå fru baronessa? — Nå, herr markis! man måste hafva tålamod, svarade fru de Vaubert än en gång, och den gamle adels mannen öfverlemnwade gig åt en stum förtviflan som hans grannfru icke en gång försökt skingra. D2 väntade att ea vacker dag få sitt afsked på grått papper. Detta var icke allt. -Markisemde la Seigtöre visste och kunde icke mer betvifla att han, enligt Des-Tournelles utsago, var ett föremål för elakt skäm förakt och hat. Anonyma bref, småstäder: nöje och tidsfördrif, förgiftade alldeles han: lif, redan nog mycket förbittradt. Ingen da; förflöt som icke medförde någon är dessa gif. tiga blommör som växa i sknggan och froda i. departementernas.: dimma. Man anklagad honom öppet för otacksamhet emot sin för paktare, och att nedrigt vilja göra sonenjarf