ande glädtighet, samma infall som förr roade 08s så Hicks men ännu hade hanlyckats att då och då återfå en skymt af sitt glada lynne, en gnista af sin fordna lekande och lifliga älskvärdhet. Det var en sårad fjäril, men soft ännu flaxade med vingarna då den elake juristen. under förevändning att hjelpa honom; fattade honom sina klor och fästade honom lefvande på verkligheten. Då började för markisen en tortyr, aldrig förr känd. Hvad parti skulle han taga? Om högmodet bjöd honom att draga sig tillbaka med högburet hufvud, var egoismen af motsatt mening, och om stoltheten:hade :förträffliga skäl att framdraga, hade egennyttan lika goda, om icke bättre. Markisen var. gammal; vikten pinade honom ständigt; tjugufem års landsflykt och försakelse hade botat honom för sin ungdoms ridderliga svärmerier. Fattigdomen behagade honom så mycket mindre som han redan kände den väl; han kände sitt blod stelna, vid minnet af detta. bleka dystra anlete som tjugufem år setat vid hans bord och vid. hans: härd. : För :att-säga. sanningen så, fastän han ingenting älskade högre än sig sjelf, tillbad han sin dotter, och hans hjerta sammanpressades smärtsamt vid tanken at denna älskliga varelse som nu var van vic lyx och rikedom skulle återfälla iden mörka, usla atmostfer som omgaf-hennes vagga. Han tvekade: viskänna mer än en som i ett dylikt fall skulle betänkt sig två gånger, utan att hafva som utsägt en älskvärd dotter, sextio år och gikt. Hvad var att göra? Åt hvilken sida ban vände sig såg markisen endast förnedring och vanära. Fru de Vauberts ord: man .måste vänta, och hafva-tålamod; — till fredsställde honom icke Mer. Den gamle adelsmannen var I tysthet förtretad på sin ädla grann fru, som narrat honom att, spela en så föga ädel roll, Å andra sidan förfärades markiser