fru de Vaubert frågade sig om hon icke sjelf skulle fastna i de garn hon utlagt. Bernard var obestridligt herre i huset, och eburu..hon ännn icke förlorat allt hopp, förutsåg hon dock med fasa att markisen och hans dotter kanske en vacker dag tvungos att utrymma slottet, och den sluga qvinnan uppgjorde redan den krigsordning hon borde följa i denna händelse; ieke böjd för att låta. sin son gifta sig med Helene de Ja Seigliöre ntan annan hemgiftän sin urgdom och sin skönhet, sökte hon uppfinna niscot vassande sätt att befria Raoul från sitt löfte. Detta var nu det hemliga föremålet för hennes grubblerier. Under det fru de Vaubert sålunda var försänkt i betraktelser, satt markisen tyst som hon, och frågade sig med ängslan huru han skulle börja den batalj han ämnade lefverera, och huru han skulle bära sig åt. för att befria Helene. från sitt löfte till Raoul. aDen stackars markisent, tänkte baronessan, under det hon förstulet betraktade honom; det blir ett hårdt slag för honom. Jag känner honom, han tröstar sig med att hända hvad som vill skall hans dotter dock blitva baronessa de Vaubert. Han håller af mig, det vet jag; och nu har han i tjugu år gladt sig ät att än fastare tillknyta vårt vänskapsband genom våra barns förening. -Förträfflige vän! hvar skall jag hemta mod att. bedröfva ett så ömt och tillgifvet hjerta? Jag väntar mig svära strider, häftiga utfall. I sin förtviftan. skulle han icke underlåta att beskydda mig för att jag smickrat honom i hans lyckas och vänd: honom ryggen i olyckans dagar. Jag skall vara stark mot mig sjelf och honom: Jag skall låta honom förstå att det vore omenskligt att förena vår fattigdom, att dömma hans och imina egna afkomlingar till evigt armod. Han skall lugna sig; vi skola klaga tillsammans, vi skola blanda. våra tårar och suckar. Sedan