Aftonbladet – 9 augusti 1852, sida 2

och glad, lik en mård som går ur ett hönshus, mätt af rof och glickande sig om munnen. v Under det juristen låtsade att endast vidröra markisens sår för att bota dem, hade han endast förvärrat och förgiftat dem; så att markisen, som redan förut var sjuk, nu fick visshet om att sjukdomen var dödlig och icke stod till att hjelpa. Sådant blef resultatet af denna märkvärdiga öfverläggning. En markis höll på att drunkna; en lagkarl gick förbi, öfvertygade honom att han var förlorad oc1i band en sten om hans fot, efter att i två timmar, under förevändning att rädda honom, hafva dragit honom i vassen, Markisens hjerta var för öfrigt icke det enda oroade i den lilla dalen vid Clein. Utan att tala om fru de Vaubert, som icke var fullt säker om framgången af sig plan, hade Helene och Bernard förlorat sitt lugn. Redan för länge gedan hade fröken de la Seigliere med oro forskat 1 sitt hjerta. Hvarför bade hon icke i något af sina bref till Raoul de Vaubert nämnt Bernards närvaro? Utan tvifvel emedan hon fruktade den unge baronens skämt, som aldrig kunde tåla den gamle Stamply ; men hvarför hade hon aldrig i Bernards närvaro uttalat sin förbindelse med Raoul? Ibland föreföll det henne som om non bedrog begge. Hvaraf kor denna dunkla förskräckelse, eller denna tysta liknöjdhet kon kände vid tankan på Ravuls återkomst? FHvearf kom det sig att hans bref, som förr roat, om icke förtjust benne, pu förorsakade henne en dödlig ledsnad? Hvarifrån kom denna ryckande känsla, som öfver:öll henne då hon skulle besvara dem? Hon förvirrades vid alld lessa frågor. Det var icke endast hennes egna känslor, som oroade henne så; hon kände nstinktmessigt att något bemlighetsfullt och