Aftonbladet – 6 augusti 1852, sida 3

ch klor. Genom hvilken list, genom hvilcen förtrollning skulle man förmå detta rena sjerta att, utan att veta det, blifva svekets verktyg och medbrotteling i intriger? Fru de Vauberts snille sökte fåfingt lösa denna fråga. Hennes samtal med markisen hade icke mer den förtroendefulla ifver och förtröstan, som förr lifvade dem. Det var icke mer detta höga språk, detta stolta förakt, dessa stora fraser, som säkert mer än en gång kommit läsaren att emåle. Då jägaren begifver sig ut i:skogen vid iörsta daggryningen, full af hopp och iiver, inandas han friska luften med fulla drag och vandrar glädtigt öfver det daggiga gräset. Då man ser bonom så, med bössan på axeln; åtföljd af sitt koppel hundar, . skulle man tro att han oick att eröfra verlden, Men vid middagsiden, då hundarne icke .uppdrifvit hvarken harar eller. rapphöns och jägaren förutser att han får återvända med; tom väska, utan att hafva lossat ett enda skott, såvida han icke villskjuta på kråkorna; då han sönderrifvit sina kläder bland törne och hagtörnsbuskar, och solen bränner honom, går han med modällda steg, och sätter sig förtretad under det första skuggiga träd han ser. Markisens: och fru:.de Vauberts: historia är snarlik jägarens. De: öro vid middagstimman och hafva icke tagit det minsta villebråd; de äro ändå mer att beklaga än jägaren, ty det är villebrådet som tagit dem. Nåväl, fru baronessa? frågade ofta markisen med betävklig uppsyn. ,Nåväl, markis,, svarade fru de Vaubert, ;man måste gifva: sig ro. och. vänta... Denne Bernard är icke precist den narr vi. först togo honom för: Isåtsäd Her verklig, fattas hohom hvarken en viss högsinthet i sina åsigter, eller en viss stolthet i sina grundsatser, Nu för tiden är hela veriden lika. Tack vare