Aftonbladet – 6 augusti 1852, sida 2

ganska likt, köpt en ung häst af ren Limousin-race, som passerade för otämjelig, och som ingen kunnat rida. Heåelene hade kallat honomRoland, . sannolikt efter Rolando furioso. En stackare som gaf sig ut för en centaur, skulle försöka rida in honom, men i ett tag kastade Roland honom på marken, och centauren bröt benet af sig. Sedan dess hade ingen vågat sig på den stolte springaren, som. berömdes i hela orten för sin utmärkta. skönhet och sitt rena blod. En dag då det var fråga om hästen, förklarade Bernard, att han ville tämja och späka honom så att han inom en månad skulle blifva from som ett lam... Fru de Vaubert uppmuntrade honom att försöka; markisen sökte afråda honom och Hålene bad honom ifrigt att afstå derifrån. — Pique dhonneur skypdade Ternarg till stallet. och-syntes snart nedanför den bal kon der-baronessan, markisen och Hölönesutto, sittande på Röland som skummeade åf raseri. Besvärad af betslet med fradgande mun, uppspärrade .näsborrar och flammande ögon, tumlade det präktiga djuret om med: otroligt raseri, stegrade sig, gjorde förfärliga krumsprång och reste sig slutligen på sina begge bakben, allt till fru de Vauberts synnerliga tilifredsställelse, som tycktes lifligt intresserad af denna scen; markigen, förvånad öfver den unge mannens skicklighet och styrka, lät höra höga bifallsrop. Ventre-samt-gris! herr Bernard, ni är af gammalt vikingablod, tror jag, ropade markisen förtjust. Då Bernard återkom in i salongen såg han att. Håldne var dödsblek. Under. hela dagen bevärdigade fröken de la Seigliere honom icke med en blick eller ett ord. Men om aftonen då Bernard, som fruktade att hafva förolämpat hennej satt-tyst ochssorgsen bredvid henne, under det att markisen och baronessan