Aftonbladet – 5 augusti 1852, sida 3

var förändradt, kunde Bernard icke återhålla sin rörelse. Han ville återse och besöka allt; sedan satte han sig bredvid Helene på denna samma bänk der hans fader sutit kort före sin död. Begge voro rörda och förblefvo tysta. Då Bernard upplyfte hufvudet, som han Jänge hållit lutadt mellan sina händer, var hans ansigte fuktadt af tårar. Min fröken, sade han tillHelene, jag har i går berättat er sex års landsflygt och härdt slafveri. Ni är god, jag vet, jag känner det. Kanske har ni beklagat mina marter, och likväl har jag i denna bedröfliga berättelse icke nämt min grymmaste tortur. Denna tortur har icke upphört, den gnager mig som gamen sitt rof. Då jag lemnade min far var han redan gammal och ensam i verlden, Jag öfvergaf honom utan medlidande, för att löpa efter denna drömbild som kallas ära. Midtibland krigets buller och berusning kändejag icke att jag var en otacksam son; i fångenskapens stillhet fattades jag hastigt af en förfärlig tanke. Jag föreställde mig min gamle far utan fränder eller vänner, förtärd af saknad, begråtande min död, men: förbannande mitt minne. Denna tanke att han beklagade sig: öfver mig och misstrodde min. kärlek, lemnade mig icke rast eller ro; den blef mig en plåga, och ännu är jag oviss om han förät mig på sin dödssäng. Hans. sista ord voro em välsignelse öfver ert minne, sade den unga flickan; han dog ugn, glad i hoppet att få återse sin son. — Talade han aldrig om mig med bitterhet? Han talade alltid om er med kärlek och tolthet.n Förebrådde han mig icke min afresa.s Han darrade af glädje och enthusiasm då an berättade era ärofuila bedrifter, Ni ver cke mera till för honom, och likväl var ni ela hans lif. Han begret er, och:lefde dock ndast i och för er. Nära att dö, lemnade an mig edra bref som det dyrbaraste och