Aftonbladet – 5 augusti 1852, sida 3

Ni ser väl, min herre, att ni icke kan ress och att ni icke får resa. Komp, tillade He: lene, i det hon åter tog den unge mannens arm. Jag har i går så till sägandes öfverlemnat er eder fars sista stunder; nu återstår fana att lemna er ett testamente som han förtrodde mig på sin dödsbädd.n Vid dessa ord drog hon Bernard med sig, som för andra gången följde henne, och båda skyndade bort på en liten gångstig, som slingrade sig genom fälten emellan häckar afhagtorn och ligustrum. Det var en af dessa leende morgnar, som ännu icke beslöjats af höstens vemod. Bernard igenkände de dalar der han uppväxt; vid hvarje steg vaknade ett minne, vid hvarje liten krökning af vägen såg han bilder från sin ungdom. De gingo framåt och talade om flydda tider. Bernard berättade sin bullersamma barndom, Helene sin tysta, allvarliga ungdom. Ofta stanmade de, ibland för att vexla en känsla, göra en anmärkning, ibland för att plocka nägra af de täcka blommor som växte utmed vägen, ibland för att beundra den herrliga dager, som solen kastade öfver kullarne;. sedan fortsatte de åter sin väg, ofta förvånade öfver den likstämmighet, som i många fall rådde i deras åsigter. Om det för strängt moralistiska personer kanske synes besynnerligt eller till och med opassande att markisen de la Seigligres dotter promenerade ensam med en Jung man, som hon blott sett en enda gang, så. är det derföre att dessa personer, hvars utsökta grannlagenhet vi för öfrigt vörda, glömt att fröken de la Seiglisre var alltför oskyldig och ren för att hafva den konstlade återhållsamhet som verlden lär sina vestaler; vi skola också påminna dem om, att Helene uppväxt i enslighet och frihet, och slutligen att hon trodde sig uppfylla en pligt i det hon lydde sitt hbjertas hemliga böjelse. Efter en timmas vandring kommo de, utan att tänka derpå, till farmen der Stamply var född. Vid åsynen af denna enkla boning, der ingenting