Aftonbladet – 5 augusti 1852, sida 2

Då han gick öfver en gård beväxt med fikonträd, kastanier och lindar, för att komma till stallet och sjelf sadla sin häst, mötte han fröken de la Seigligre, som nyss gått ut i en enkel morgondrägt, ännu vackrare än han sett henne gårdagen, med en panna så ren och fridfull, en: hållning så lugn, en blick så mild, att Bernard vid hennes åsyn kände sin vrede försvinna, lik daggen som bortdunstar för solens strålar. Lika gerna som att beskylla deana ädla, ljufva varelse för osanning, list och dubbelhet, kunde man för mord och dråp anklaga skogsdufvan med sina glänsande fjedrar, som satt och kuttrade på, ett dufslag. Den unga flickan gick rakt emot Bernard. . Min herre, sade hon, jag sökte er. Vid ljudet af denna röst, ljufvare och friskare än vårens dofter, upprigtigare, renare än guldets klang, darrade Bernard och förtrollningen började åter verka. Helene och han befunno sig just då vid en liten grind som förde ut åt filten. Z3Helene öppnade den, fattade Bernards arm och sade: Kom, det är ännu udigt och min far har skrutit litet i går då han tillbjöd er att på morgonstunden fara ut och jaga. Nu får ni i stället nöja er med att göra en promenad med mig ikring filten. Ni förlorar dervid; men hararna vinna derpå., Min frökenx, sade Bernard med darrande stämma i det han sagta lösgjorde sin arm ifrån Helenes, jag vördar och högaktar er. Jag anser er vara lika ädel som skön; jag erkänner: att tvifla på er, skulle vara att tvifia på Gnd sjelf. Ni har älskat min far; ni bar varit hans :ålderdoms skyddsengel. Ni har I ndrat hans sorger; ni har suttit vid hans dödsbädd och tillslutit bans ögon. Gud välsigne er derför! Ni har uppfyllt den frånvarandes pligter; mitt hjerta blifver erevigt