Aftonbladet – 4 augusti 1852, sida 3

nor till Vaubert, kanske äfven i hopp att få söka fröken de la Seiglisre som han icke sett på hela dagen. Vid åsynen af den vackre inge mannen fästade markisen och baronessan med behag sina förtjusta blickar på honom; det var för dem som när en racehäst nträder på en ridbana, ännu nedsölad at en normandisk mulåsnas inbrott. Det var sent; lagen led till sitt slnt; pendylens begge visare voro nära att förena sig på 12-numrets emalj. Efter att hafva räckt handen åt marisen, aflägsnade sig fru de Vaubert, stödd vid sin sons arm, som hon förbehöll sig att läglig tid underrätta om dagens märkvärdiga vändelser. En timma derefter hvilade allt. på begge stränderna af Clain. Markisen dela Seigliere, som ingomnade ännu helt upprörd af dagens nvändelser, drömde att en oräknelig hop hussarer, alla dödade i slaget vid Moskva, deade hans egodelar mellan sig, och flydde ort i galopp, medförande på sadelknappen sin andel af bytet, den ene en fenne, den anIre ett åkerfält. Bernard red i spetsen, med arken i sin ränsel, och slottet bakom sig på sadeln. Utan en enda jordtorfva mer under ina fötter, tyckte markisen sig rulla ikring i ymden, under fåfänga försök att haka gig ast vid någon stierna. Fru de Vauberts dröra iknade mycket en känd fabel, Hon såg en ing, skön varelse sitta på en mjuk gräsvall, ned ett ofantligt lejön bredvid sigisorm kireksfullt lade en af sina tassar i hennes kni under det en hop tjenare, beväpnad med käpar och högafflar, gömda bakom träden beraktade hvad som föregick. Den unga flican smekade med ena handen den ludnatasen, och med en sax i den andra, afklippte won dess långa klor. (Forts. följer.)